Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 15 —
alltid var och förblev en Sloane, ej särdeles upplysande, men hon
förstod. Varje bysamhälle har en sådan familj; den kan vara
både snäll och hygglig och respektabel, men den är vad den är,
även om den talade med människors och änglars tungor.
Gilbeit och Anne, som svävade i lycklig okunnighet om att
deras framtida öde på detta sätt avgjordes av fru Rachel, vand-
rade med långsamma steg genom Spökskogens skymning. På
andra sidan lågo skördefälten ännu och glödde i solnedgångens
bämstensgula sken, under en blek, genomskinlig himmel med
rosenfärgade och blåa flammor. Barrskogarna i fjärran skiftade
i bionsbiunt, och furornas långa skuggor lågo som mörka streck
över ängsmarkerna. Men omkring dem sjöng en liten vind mel-
lan mosslupna grenar, och dess melodi gick i höstens tonart.
I den här skogen spökar det verkligen nu — av gamla
minnen, sade Anne och böjde sig ned för att plocka en ormbunks-
viPPa, som redan svetts av frosten. — Jag tycker alldeles, att vi
båda småflickor, Diana och jag, leka här ännu och sitta vid Skogs-
nymfens källa i skumrasket och vänta på spökena. Vet du, jag
kan aldrig gå den här stigen, sedan det blivit mörkt, utan att
det går kalla kårar utefter ryggen på mig. Det var särskilt ett
otäckt litet spöke, som vi hade hittat på — vålnaden av det mör-
dade barnet, som kom smygande bakom en och lade kalla fingrar
på en. Jag måste bekänna, att ännu i dag inbillar jag mig, att
jag hör små tassande fotsteg efter mig, när jag går genom sko-
gen, sedan solen gått ner. Jag är inte rädd för Vita frun eller
för den huvudlöse karlen eller de skramlande skeletten, men jag
önskar, att vi aldrig manat fram den där lilla barnvålnaden. O, så
’onda Marilla och fru Barry voro, när de fingo reda på det! slöt
Anne och brast i skratt vid hågkomsten.
Skogen runt bortre delen av mossen var full av gläntor, som
lågo begjutna av purpurskimmer. Stora spindelvävar hängde upp-
spända mellan trädstammarna. Sedan vandrarna passerat en
dunge av vresiga tallar, som sågo ut att ha trotsat mången storm,
och en av lönnar kantad, ännu solvarm däld, kommo de rakt på
det »någonting», som Gilbert spejade efter.
— Titta, här är det, sade han med stor belåtenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
