Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 20 —
fädernekust, och därför blir den gamla rara Prins Edwards ö
det i alla fall för mig. Jag har så svårt att tänka mig, att jag
inte alltid bott där. De elva åren innan jag kom dit tyckas
mig som en plågsam dröm. Det är sju år sedan jag kom
över med just den här båten — den kvällen fru Spencer hade
hämtat mig i Hopetown. Jag ser mig själv, iklädd den gamla
rysliga hemvävda klänningen och urblekta sjömanshatten, spring-
ande kring och förtjust snokande överallt på däck och i hytter.
Det var en vacker kväll, och tänk så de röda strandklipporna
glödde i solskenet! Nu far jag samma väg igen, fast i mot-
satt riktning. O, Gilbert, jag skulle så gränslöst gärna vilja,
att jag komme att trivas i Kingsport och vid högskolan, men
jag är säker på, att jag inte blir i stånd att göra det.
— Men Anne, vart har din filosofi tagit vägen?
— Den har dränkts under en förfärlig, allting begravande
störtvåg av ensamhet och hemlängtan. I tre års tid har jag
längtat efter att få komma till högskolan — nu är jag på vä-
gen dit, och jag önskar sä, att jag sutte hemma på min lilla
kammare. Men det gör detsamma! Jag skall nog få min mun-
terhet och min filosofi tillbaka, bara jag fått gråta ut en enda
gång ordentligt... Det är jag tvungen att göra, men jag får
vänta med det, tills jag kommer i min inackorderingssäng i
kväll, var den nu kan stå. Se’n ska Anne bli lik sig igen. Jag
undrar, om Davy har krupit fram ur klädskåpet ännu.
Klockan hade blivit nio på kvällen, när tåget ångade in på
Kingsports station. De stodo snart under de elektriska glober-
nas blåvita sken inne på den folkfyllda perrongen. Anne kände
sig helt förvirrad och bortkommen, men plötsligt blev hon hjärt-
ligt omfamnad av Priscilla Grant, som kommit till Kingsport
redan på lördagen.
— Välkommen, sötaste du! Du är väl lika trött, kan jag
tro, som jag själv, när jag kom hit i lördags kväll.
— Om jag är trött! Tala inte onTet, Priscilla! Jag är döds-
trött och en lolla från landet och bara tio år gammal. För
din stackars utmattade och sönderbråkade väninna till något
ställe, där hon kan hitta rätt på sig själv igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
