Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vänta bara till nästa år, tröstade Priscilla. — Då blir det
vår tur att se nedlåtande ut. Visst måtte det var svårt att
känna sig så där gräsligt obetydlig, men jag tror ändå det är
bättre än att känna Sig så stor och grov och otymplig som jag
gjorde — bara därför att jag råkade vara ett par tum längre än
någon annan i hopen. Jag var minsann inte rädd för att
någon senior skulle stiga på mig — snarare för att de skulle ta
mig för någon jättinna från urskogarna, som fått lust till litet
kultur.
— Felet är väl, att vi inte ännu hunnit sätta oss in uti, att
här råder större förhållanden än vid seminariet, återtog Anne, som
gärna gick till grunden med saker och ting. — När vi lämnade
seminariet, kände vi alla människor och intogo vår egen lilla alls
inte föraktliga ställning bland de andra. Så ha vi väl omedvetet
väntat att åter taga upp livet i Redmond alldeles där vi släppte
det vid seminariet, och nu tycka vi, att vi förlorat fotfästet och
marken glider undan oss. Jag är både tacksam och glad att ingen
av de snälla fruarna i Avonlea kan skåda in i mitt hjärta just
nu, för de skulle bara få vatten på sina kvarnar och ropa: vad
var det jag sa? — De skulle känna sig över.tygade om, att
det här vore början till slutet, och så är det i stället alldeles tvärt-
om — slutet på början, som ju onekligen varit lite si och så.
— Alldeles riktigt. Så talar den rätta Anne. Vi ska nog
mycket snart acklimatisera oss, det har ingen fara. Anne, gav
du akt på flickan, som en lång stund stod alldeles ensam utanför
dörren till kapprummet — en mycket söt en med bruna ögon
och helt kort överläpp?
— Ja, det gjorde jag. Jag lade särskilt märke till henne,
därför att hon var visst den enda i hela samlingen, som såg lika
ensam och värnlös ut, som hon kände sig. Jag hade dig, men
hon hade ingen.
Hon kände sig nog rätt övergiven’. Flera gånger
såg jag henne göra en liten rörelse, som om hon ämnade komma
bort till oss, men hon gjorde det aldrig — hon var väl för blyg,
kan jag förstå. Jag önskade hon ville komma. Hade jag inte
känt mig fullt så mycket som jättinna, hade nog jag tagit första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
