Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 81 —
langt borta i västern — på någon plats utanför all ära och red-
lighet, om vilken man bara vet, att männen äro många och
kvinnorna i fåtal? Usch, jag orkar inte höra det...
Men det var inte på Jane, som Anne den dagen så°- med
ängslan och förvåning. Det var på Ruby Gillis, som saR bred-
vid henne på sångläktaren. Hur var det fatt med Ruby? Hon
var vackrare än någonsin, men hennes blå ögon brunno av en
feberaktig glans, och den klara rodnad, som trädde fram på
hennes kinder, var nästan oroväckande grann. För övrigt hade
hon magrat och fallit av; händerna, som höllo om sångboken,
voro nästan genomskinliga som blomblad.
— Är Ruby Gillis sjuk? frågade Anne fru Lynde, när de till-
samman gingo hem från kyrkan.
— Ruby Gillis är livdömd i galopperande lungsot, sade fru
Lynde kärvt. — Det vet hela världen utom hon själv och hen-
nes familj. De ha ingen blick för sådant. Frågar du dem, så
mår hon utmärkt. Hon har inte kunnat sköta sin lärarinneplats,
sedan hon hade lunginflammationen i vintras, men hon säger,’
att hon skall börja med undervisningen igen till hösten, och
hon söker platsen i Vitsand. Stackars flicka, hon ligger’i sin
grav, när höstlöven börja falla, det är säkert, det.
Anne lyssnade i stum förfäran. Var det möjligt, att Ruby
Gillis, hennes gamla avhållna skolkamrat, ej hade lång tid kvar
att leva? Det låg någonting ohyggligt i den tanken. Visser-
ligen hade de rätt mycket kommit från varandra under årens
lopp, men den gamla flickvänskapen förenade dem alltjämt, och
Anne kände ett styng i hjärtat. Ruby — av alla unga flickor
den livligaste, gladaste och kokettaste! Det var omöjligt att i
samband med henne tänka på död och förgängelse. Hon hade
efter gudstjänstens slut kommit fram och hjärtligt hälsat på
Anne och bett henne titta upp kvällen därpå.
— På tisdagen och onsdagen är jag upptagen, hade hon
sagt med en viss stolthet. — Konsert den ena dagen och stor
bjudning den andra, kära du. Herb Spencer och jag göra säll-
skap — han är min senaste... Men lova säkert, att du kommer
Montgomery, Drömmens uppfyllelse. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
