Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 183 —
— Allting här är så underbart — den stora vita tystnaden och
de mörka träden, som tyckas gömma på så djupa tankar.
— Skogen var Guds första tempel, sade Anne sakta. —
Man kan inte undgå att fyllas med andakt och vördnad på en
sådan plats. Jag känner mig alltid närmare Honom, när jag
vandrar under furorna.
— Anne, jag är den lyckligaste varelse under solen, kom
det plötsligt från Phil.
— Jaså, har pastorn äntligen talat? frågade Anne lugnt.
— Ja, kan du tänka dig! Och jag nös tre gånger, medan
lian höll på. Var det inte gräsligt? Men jag svara’ ja, nästan
innan han talat till slut — jag var så rädd han skulle ångra sig
och hejda sig i tid. Jag är så gränslöst glad. Jag hade så
svårt för att tro på allvar, att Jonas verkligen kunde fästa sig
vid en så tom och flärdfull människa som jag.
— Phil, du ska inte försöka inbilla dig själv och andra, att
du är tom, sade Anne allvarligt. — Under din något lättsinniga
yta bor en varm och trofast och äkta kvinnlig liten själ. Var-
för envisas du med att gömma den?
— Jag rår inte för det, Anne. Du har rätt — min allra
innersta natur är inte lättsinnig. Men det sitter liksom en hinna
av flärd och fåfänglighet över min själ, och den kan jag inte dra
utav. Om jag visste något medel så man kunde fjälla av den . . .
Men Jonas känner mitt riktiga jag och håller av mig som jag
är med hinna och allt. Och jag håller av honom. Aldrig i
hela mitt liv har jag blivit så förbluffad som när jag kom under-
fund med att jag gjorde det. Jag hade aldrig tänkt mig möjlig-
heten av att bli kär i en ful man. Tänk, att jag nu äntligen
fattat mitt beslut och ger alla de andra sprättarna på båten! Och
min utvalde heter Jonas. Men jag ämnar kalla honom Joe. Det är
ett sådant nätt namn och så lätt att säga. Alonzo skulle jag
aldrig ha kunnat förkorta.
— Nå, hur ska det nu gå med Alec och Alonzo?
— Ä, till dem sa’ jag redan i julas, att mellan oss kunde
det aldrig bli någonting. Vad det är eget att tänka på, att jag
verkligen ett tag på allvar trodde det. De tog det så hårt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
