Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 247 —
kat honom. Det visste hon nu. Hon förstod nu, att lika litet
som hon skulle kunna hugga av sin högra hand och kasta den
ifrån sig, lika litet skulle hon hädanefter kunna hålla Gilbert ur
sitt liv. Men den vetskapen hade kommit för sent — ej ens tids
nog för den bittra trösten att få sitta hos honom in i det sista...
Om hon inte varit så blind — så förstockat dåraktig och blind
— hade hon nu kunnat ha rättigheten att få gå till honom. Men
han skulle aldrig veta, att hon älskade honom — han skulle gå
ut ur livet i den tron, att han var henne likgiltig. O, vilka mörka
år av tomhet, som sträckte ut sig framför henne! Hon kunde
inte genomleva dem — hon kuncle inte! Hon sjönk ihop mot
fönsterkarmen och önskade för första gången i sitt sorglösa
unga liv, att hon finge dö också hon. Om Gilbert ginge från
henne, utan ett ord, ett tecken eller en hälsning, kunde hon inte
leva. Ingenting ägde för henne något värde utan honom. Hon
tillhörde honom och han henne. I denna stund av kvalfylld
klarsynthet veko alla hennes tvivel. Han höll inte av Helen
Stuart — han hade aldrig gjort det. O, vilken stenblind toka
hade hon inte varit, som ej förstått, hur starkt och oslitligt det
band var, som knöt henne vid Gilbert Blythe! De känslor av
behagligt smickrad fåfänga, hon hyst för Roy Gardner. aldrig
hade det varit kärlek... Och nu måste hon böta för sin dår-
skap och förblindelse som för ett brott.
Marilla och tant Lynde smögo sig sakta intill hennes dörr,
innan de gingo och lade sig, skakade bekymrade sina huvuden
över dödstystnaden och tassade sina färde. Stormen rasade
hela natten, men när dagen grydde, var dess kraft tömd. Anne
såg en matt ljusstrimma försilvra de mörka molnmassornas kant.
Snart skimrade skogsåsarna österut i klaraste rubinrött. Mol-
nen löstes upp i drivande, vita skyar, som skingrades utmed
horisonten, och mellan dem glänste himlen solig och blå. Tyst-
nad och vila bredde sig över världen.
Anne reste sig från sin knäböjande ställning och gick sakta
utför trappan. Den fuktiga morgonvinden fläktade mot hen-
nes bleka ansikte, när hon steg ut på gården, och svalkade
hennes torra och brännande ögon. Någon, som kom gående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
