Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 333 —
— Är han nu död?
_ — jungfru Helenas kärlek vårdar honom och
håller honom vid lif.
— Skulle junkarne slagits?
— Ja!
— På lif och död?
- Det synes så.
Min junker är så underlig.
— Ja, ja!
— För första gången i mitt lif har jag med vett och
vilja ljugit — på junkerns befallning.
— Godt! Då vet jag, hvem det är, som sårat junker
Holger !
— Det är inte svårt att förstå.
-k- Jag hade mina aningar förut. Nu har jag visshet.
! _ tvi tusan! Hvilken feghet att fly efter ett envig!
utbrast Tor om sin junker.
Bäst att lemna den krukan.
_ Jag skall föra honom till Stockholm. Men se-
dan —
— Kom till Hjortsberga, der är godt att vara.
— Tack, kamrat, jag kommer!
— Du är en god pojke, Tor!
— Som du, Torsten!
De vexlade ett’handslag och Tor sprängde öfver den
nedfällda vindbryggan.
Torsten såg efter honom.
— Jag har visshet, sade han för sig sjelf. Jag hade
rätt i mina aningar —
Men uppe i det rum, der den sårade junkern låg, satt
fortfarande jungfru Helena vakande och sakta gnolande för
att förströ sig under de sorgliga stunderna.
»Och helsa hem till min moder»,
— Ungt är mitt lif- —
»Jag dricker mitt bröllop i floden.»
Våder mig den tunga. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
