Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 342 —
— Gud signe prinsessan Cecilia! fortfor riddar Eskil
alltjemt svängande sin hatt.
Hurra! svarade folkmassan åter.
— Tack, tack, mina vänner, sade hertigen med stark
stämma och nickade åt folket, under det att prinsessan
Cecilia lät sina vackra ögon blicka ut öfver mängden af
tjenare och underhafvande vid Mälsåker.
Och så bar det af.
Först red hertigen, hvilken artigt blottade sitt hufvud
för fru Malin, som stod djupt nigande på slottstrappan.
Herr Eskil Torstenson red vid hans sida.
Derefter följde prinsessan Cecilia, hvilken för tillfället
uppvaktades af riddar Rudolf Björnson.
Efter dem följde de uppvaktande junkrarne, lifsvennerna,
klädsvennerna, kammarsvennerna och väpnarne.
Jungfru Helena såg på hela ståten från sitt fönster.
Folket hurrade. Hjelmar glimmade i solskenet, ply-
mer vajade och allt var prakt — men det var en prakt
utan lif.
Hon tänkte på, hur praktfullt det skulle bli vid tor-
neringen — men aldrig skulle hon vara med vid densamma
såsom prisutdelerska. Eu hade hon ingen, som skulle bära
hennes färger. —- Han låg der tyst och stel, blodig och
blek med högra handen krampaktigt sluten om svärdfästet.
Hon gick åter tillbaka till sin plats vid sängen och
trallade, sedan hon lutat sig öfver junkern liksom för att
känna hans andedrägt eller för att höra hans hjerta slå:
Det bodde en spelman vid den strand,
— Ungt är mitt lif. —
Han såg ut åt sjön, livar liket det samm.
— Våller mig den tunga. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
