Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 349
— Får jag sedan vaka?
- Ja!
— Tack, moder, jag vill då lyda dig.
— Jag liemtar Bolla.
Fru Malin gick.
Jungfru Helena satte sig åter vid sängen och såg på
den sjuke med en outsäglig godhet i sina blickar och med
af kärlek strålande ansigte.
Det var, som om hon till följd af det korta samtalet
med modern hade glömt, att junkern var medvetslös ocli
först efteråt kom den tanken tillbaka.
Då fördystrades hennes drag åter och — »sorgen fö-
der sången» — heter den gamla satsen, livilken är sann
liksom de fleste af de gamla ordstäfven — hon började
åter sjunga — ooh sjöng fortsättning på sin visa:
Så förde han harpan till mo’ders gård,
— Ungt är mitt lif. —
Der bröllopet stundar med lust och ståt
— Våller mig den tunga. —
Hon lutade sig öfver junkern och sade qvalfullt:
— Aldrig, aldrig skall vårt bröllop kunna stå — aldrig,
aldrig.
Och så fortsatte hon sången:
Det första slag, han på harpan slog,
— Ungt är mitt lif. —
Den bruden hon satt uti brudstol och log
— Våller mig den tunga —.
— Hvilken ståtlig brudgum du skulle blifvit, Holger,
och hvilken god man. — Men ditt hjerta är genomborradt
och aldrig, aldrig mera slår du upp dina ögon.
Hon suckade djupt och fortsatte så sången:
Det andra slag som på harpan rann,
— Ungt är mitt lif —
Då klädde de af den bruden så grann.
— Våller mig den tunga. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
