Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 —
började undra öfver, att hennes dotter inte kom ned i slot-
tet, då Bolla för så länge sedan gått upp i rummet, der
junkern låg, för att hålla vakt hos den sjuke.
— Kommer du, Helena, sade fru Malin.
— Ja, moder.
— Dagen är långt framskriden.
— Jag kommer.
— Solen dalar snart och det blir mörkt i parken.
Jungfru Helena följde sin mor.
De gingo ned mot svandammen.
— Du är blek om kind, Helena, sade fru Malin.
— Det är af själsskakning och sorg, moder, svarade
jungfrun.
— Det var en gruflig olycka, som hände Holger.
— Ab, förfärlig.
— Du fann honom?
-«i- Ja.
De gingo tysta några steg framåt, sedan dessa frågor
och svar voro vexlade.
—- Hvad förde dig till Silfverkällan så tidigt, frågade
derefter fru Malin nästan försiktigt.
Jungfrun svarade först intet på den frågan, men efter
ett kort betänkande sade hon:
— Jag älskar den platsen.
— Jag vet, att du gör det. Men i den tidiga morgon-
stunden?
— Moder — jag — jag — De furstliga gästerna, trodde
jag, skulle uppehålla mig under dagens lopp och jag gick ut.
— Var det hela anledningen?
— Ja, svarade jungfrun liksom dröjande.
— Låtom oss sätta oss här på mossbänken.
— Ja, moder.
De satte sig på en mossbänk invid svandammen. De
stolta svanarne, som väl kände igen jungfru Helena, hvil-
ken plägade plocka till dem mat, summo genast åt den si-
dan af dammen, der mossbänken var, kråmande sina höga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
