- Project Runeberg -  Drottning Karin. Historisk roman från Erik XIV:s tid /
432

(1899) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 432 —
att i hennes hus missaktning visades en gäst, hvilken dess-
utom stod i nåd hos konungen, som helt nyligen slagit ho-
nom till riddare. —
Jungfru Helena drog sig, så fort ske kunde, tillbaka
till sin höganloftsbur, der hon med ifver sydde på junker
Holgers bälte, hvilket ännu ej var färdigt och under tiden
talade hon med Bolla om junkern. — Det var, som om
hon velat stålsätta sig mot herr Gustaf genom att tala om
den, hon älskade.
Bolla var inte sen i att slösa det rikaste beröm på jun-
kern och hon inflickade äfven ett och annat ord om Torsten,
i det hon berömde honom som en trogen tjenare, till hvil-
ken man fullt kunde lita; och jungfrun lyssnade äfven på
hennes prat.
Emellertid ringde middagsklockan i slottet och jungfru
Helena måste då lemna sin fristad.
— Stolts jungfru, sade riddar Gustaf, så snart han
kom i tillfälle att tala till henne utan vittnen efter midda-
gen, ännu känner jag på mitt liufvud tryckningen af den
krans, med hvilken edra sköna händer krönte mig vid tor-
néringen.
-— Jag beklagar er, att den kransen var så tung, sva-
rade jungfrun kort.
— Nej, jungfru Helena, den var ej tung; men den var
för ljuf att bära för att kunna glömmas.
Jungfru svarade nu inte.
— Jungfru Helena, utbrast då riddaren, den svarta
och hvita drägt, ni bar vid tornéringen och hvilka färger,
jag hade äran att försvara, var dyster och sorglig — det
föreföll, som om en sorg hvilat öfver eder — det förefaller
äfven ännu, ehuru I nu bären glada färger.
— Ni har rätt, herr Gustaf, sade jungfrun. En djup
sorg hvilar öfver mig.
— Drif den sorgen bort.
— Kanske kan jag det, kanske inte!
— Ack! låt mig vara eder behjelplig!
— Ni, herr Gustaf!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:16:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/drottkarin/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free