Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 469 —
Och när han sade detta högt för sig sjelf, kände han
efter, om han hade pistolerna i hölstren.
Hunden och hästarne blefvo nu mycket oroliga och
jungfru Helenas springare blef så uppskrämd, att hon inte
kunde tygla densamma,
Torsten red genast från Bollas sida för att söka rädda
jungfrun från att trilla ur sadeln, hvilket lätt skulle kunna
hända, om hästen fortfor att bråka, som han nu gjorde.
Det ohyggliga tjutet hördes nu tydligare än förut.
Torsten hann emellertid inte fram till jungfru Helena,
förrän hennes häst satte af i vildaste sken utåt Björkfjär-
den och var ögonblicket derpå ej mera synlig tillföljd af
mörkret och snöyran.
Bolla och Torsten hörde jungfrun uppgifva ett anskri
och sedan var hon försvunnen.
Karo tycktes ha följt med den skenande hästen, ty ej
heller han syntes mera till.
Torsten var ännu så nära Bolla, att han ånyo grep
hennes häst i tygeln och satte båda djuren i skarpaste traf
i hopp att kunna hinna upp jungfru Helena.
— Rädda jungfrun! Rädda jungfrun! skrek Bolla, så
mycket hennes lungor tilläto och hade under tiden största
möda att hålla sig qvar i sadeln under det vilda loppet,
som hästarne gjorde.
Men hur mycket de uppskrämda och äfven pådrifna
djuren ansträngde sig för att komma framåt hastigt, kunde
dock ingen skymt synas af jungfru Helena och hennes häst.
Vargarnes tjut hördes nu rätt framför hästarne hvar-
för dessa tvärstannade och voro omöjliga att få att gå
framåt vidare trots all aga, som de fingo.
De svängde rundt om flera gånger och snart visste
Torsten inte, hvar han var, eller hvart han skulle rida för
att komma i riktning mot Stockholm. Han blef alldeles
hufvudyr.
— Jungfrun är förlorad, sade han till sig sjelf, bäst
vore det, att vargarne nu kommo och uppslukade oss.
Ater hördes vargarnes tjut och som Torsten trodde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
