Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 748 —
Och när hvitnar korpen,
Du Sven i Rosengård? —
När gråsten han flyter,
Kära moder vår.
— I vänten mig sent, men jag kommer aldrig. —
Jungfru Helena sjöng den dystra sången på ett sätt,
som var hänförande; men det hördes, att det låg sorg på
botten af hennes hjerta och att det var en resonans der-
ifrån, som bildade grundtonen i den karaktär, som hon gaf
visan.
— Min glorvördige herr fader sjöng den sången ofta
för oss, sade konungen, när jungfrun slutat sjunga. Väl
vore, om du kunde en gladare sång, flicka, en sång, som
ej nedstämde vårt sinne.
— Stäm upp en munter visa, befallde Karin.
Jungfrun suckade men grep derpå ett kraftigt tag i
strängarne och sjöng:
Och bonden han körde till furuskog
— Hopp falleralleiallal —
Der såg han en kråka som satt och gol,
— Hå, hå, huru gick det så? —
— Bra, min flicka, bra, utropade konungen och skrattade.
Jungfru Helena fortfor:
Och bonden han vände då om igen:
—• Hopp falleralleralla! —
-Aj, aj, den kråkan, hon biter mej!
— Hå, hå, huru gick det så? —
Och gumman hon satt vid spinnrock och spann
— Hopp falleralleralla! —
När såg du väl kråkan bita en man?
— Hå, hå, huru gick det så? —
Och bonden han spände båge för .knä
— Hopp falleralleialla. —
Så sköt han den kråkan i högsta trä,
— Hå, hå, huru gick det så? —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
