Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vida världen, och hvar de kommo folk i ögonen, där
blefvo de sittande, och då sågo människor allting
förvridet eller fingo ögon för hvad som var galet i världen,
ty hvar liten spegelflisa hade bibehållit samma
egenskaper som hela spegeln hade. Några människor fingo
till och med en liten spegelskärfva in i hjärtat, och det
var det allra förskräckligaste, hela det hjärtat blef som
en isklump.»
En af dessa skärfvor fastnade i hjärtat på sagans
hjälte, lille Kaj. Efter många äfventyr hamnade
Kaj i Snödrottningens palats. »Midt inne i den
tomma, oändliga snösalen var en isbelagd sjö; den
hade rämnat i tusen stycken, men alla stycken voro
så på pricken lika, att det var ett helt konstverk...
Lille Kaj var alldeles blå af köld, ja nästan svart, men
han märkte det ej, ty hon (Snödrottningen) hade ju
kysst bort hans frossrysningar, och hans hjärta var så
godt som en isklump. Han gick och släpade på några
hvassa, flata isstycken, som han lade på alla möjliga
sätt, ty han ville ha dem att bli något: det var som
när vi andra ha små träbitar och lägga dessa i figurer,
det så kallade kinesiska spelet»... Han bildade hela
ord af isstyckena, men kunde omöjligt lägga det, som
han just ville lägga — ordet Evigheten.
Kajs öde är Gogols öde. Äfven han tycks ha
fått en skärfva af den olycksaliga spegeln i ögon och
hjärta. Hans ändlösa mästrande med sina ädla
grundsatser — sina regelbundna, hvassa isstycken — hans
hopplösa »arbete på sin själ» är också ett slags
kinesiskt spel. Äfven han sitter på de nerisade spillrorna
af den värld, hans eget löje kullstörtat, och försöker
fåfängt att af flata isbitar lägga de ord han skulle vilja
lägga — evigheten, den eviga kärleken. Och fast han
försöker trösta sig: »På botten af det kalla löjet kan
man upptäcka gnistor af den eviga kärleken» — så känner
han ändå, att dessa gnistor icke smälta hans eget hjärta,
som förvandlats till en isklump. Och fast han försöker
lugna sig med att »den som ofta gråter djupt inne i
sin själ, han skrattar nog mer än alla andra» — så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
