Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
kin, brodern till den kvinna han älskade, A. O. Rosset.
Här liksom i Pletnjevs yttrande hör man liksom
Puschkins egen stämma från andra sidan grafven: »Hurudan
är tonen i boken? En ton af sjuklig, kroppslig
svaghet, af uppskrämd inbillning, af någon sorts allmän
modlöshet... Mig vill det synas att genom att
framställa kristendomen i dess sanna anda, en anda af
ljus och styrka och kraft, bör man nuförtiden lättast
kunna omvända en människa till Kristus. Då kyrkan
helt upplyser, med sitt ljus helt genomtränger en
människa, manifesterar sig denna människa på ett sätt som
är ert motsatt... Hon visar genom sitt exempel, att
människan kan lefva i världen med Kristus och för
Kristus — utan modlöshet och utan räddhåga, ty
’kärleken utdrifver räddhågan’.»
Endast i ett misstog sig Rosset, nämligen däri att
han såg orsaken till denna modlöshet och räddhåga i
Gogols personliga egenskaper och icke i hela den
historiska kristendomens, i den österländska såväl som den
västerländska katolicismens egen innersta beskaffenhet.
Ifall Gogol saknat all aning om den nya
kristendomen, skulle han kunnat stanna och slå sig till ro
med det gamla. Men han hade hunnit för långt, han
hade sett för mycket, och det hämnade sig. Rörelsen
bakåt blef lika våldsam som rörelsen framåt. Han
nådde ej det öfverhistoriska, och han sjönk nedom den
historiska kristendomen. Då han ej fann det
kommande i det kommande, började han söka det i det
närvarande och förgångna. Från föreningens hvita ljus
genom afsöndringens, munklifvets svarta mörker till
hopblandningens, mellantingens, lumpenhetens gråa färg;
från Johannes tordönets son genom Johannes
Ljest-vischnik till den moskovitiske tsar Ivan, till popen
Sylvester och hans Domostroj — sådan är Gogols
återväg, hans »reaktion».
»I Domostrojs ideal», säger han, »framskymtar
möjligheten att grunda det medborgerliga lifvet på de
renaste kristna lagar.» Någonting bättre än Domostroj
står ej att finna. Han ser i den en af det ryska själs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
