Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
undergång. Han böjer och böjer sig, och i själfva
denna smidighet ligger cn nästan okuflig
motståndskraft. Mot fader Matfejs »svarta» kristendom
framställer han ibland liksom ouppsåtligt inkast, som träffa
själfva dess kärna, själfva den innersta punkt, som ger
kristendomen dess riktlinje från hvitt mot svart, från
uppståndelse mot död, från det heliga köttet mot den
okroppsliga heligheten. Han skrifver till fader Matfejs
närmaste vän och andlige son, grefve Tolstoj: »Ni är
mycket ensidig och har blifvit det på senare tider...
Ni anser allt i världen som förledelser och hinder för
frälsning. En munk kan inte vara strängare än ni...
Blif inte lik de där fromlarna, som skulle vilja med
ett slag förinta allt och i allt se djäfvulens verk.»
Är icke detta ett hugg rakt i hjärtat på fader
Matfej? Det är här frågan om teater, om litteratur, om
Puschkin, om »denna världen», som icke vill vara »ett
mörkt kloster». »Det ges mycket i världen», säger
Gogol, »som är såsom ett osynligt trappsteg till
kristendomen.» Och sedermera skrifver han till fader
Matfej själf: »Jag har gifvit er anledning att tro, att
jag skickar människor till teatern och icke till kyrkan.
Bevare mig Gud för en sådan tanke!... Jag endast
tänkte, att det var omöjligt att beröfva samhället alla
dess förströelser, men att man skulle försöka laga, att
de väckte en önskan att vända sig till Gud och icke
till djäfvulen.»
Ju eftergifnare Gogol är, dess mer fordrande blir
fader Matfej. Till sist uttalar han sin förfärliga men i
själfva verket logiskt oundvikliga fordran, att Gogol
skall »afstå från författarskapet och gå i kloster». Det
svar Gogol då ger, är, fast till formen vördnadsfullt,
åter ett livasst knifstyng i fader Matfejs hjärta: »Jag
måste bekänna för er, att jag alltjämt är öfvertygad om
att man kan bära Kristi bud med sig öfverallt, äfven
inom ett fängelses murar, och att man kan uppfylla
dem inom hvarje lefnadskall och i hvarje stånd —
man kan uppfylla dem äfven såsom skriftställare...
Ifall jag visste, att jag på någon annan lefnadsbana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
