Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
man igenkänner den forne Gogol, den älskvärde
hedningen, den oförbätterlige läckergommen, skaparen af
Gammaldags herrgårdsfolk, för hvilka hela lifvet är ett
enda ätande! Hur man plötsligt åter börjar hoppas, att
han dock icke är helt förlorad. Och hvad detta stycke
syndig oxstek är Kristus mycket närmare än det
ohyggliga torra nattvardsbröd, hvarmed den fastande Gogol
framdeles skall lifnära sig, halfdöd af svält och
förebrående sig för »frosseri».
Men viktigast är, att han alltjämt skrifver, ty
skrifva betyder ju för honom att lefva. Långsamt och
kvalfullt men oafbrutet arbetar han på andra delen af
Döda själar. Så länge detta samband med lifvet
genom konsten ännu icke är afbrutet, finnes det ännu
hopp om räddning. »Andra delen medför jag kanske
själf till dig i sommar, ja kanske i början af våren.»
— »Jag arbetar här i ensamheten som förut. Ibland
är jag sjuk, ibland ger mig Guds nåd spänstighet och
krafter, och då går arbetet bättre.» — »Ifall Gud är
nådig och sänder mig några dagar sådana som dem
jag har ibland, så kan jag kanske lyckas...» »Jag
håller på med detsamma som förut», skrifver han till
Sjukovski nitton dagar före sin död. »Bed för mig,
att mitt arbete måtte blifva verkligt samvetsgrant och
att jag måtte vara åtminstone i någon mån värdig att
uppstämma en hymn till den himmelska skönheten.»
Sådant är Gogols själstillstånd före fader Matfejs
ankomst. Två veckor efter hans afresa dog Gogol. Hvad
som tilldragit sig dem emellan var naturligtvis orsaken
till hans död.
»Hvilken besynnerlig död!» säger S. T. Aksakov.
»Han dog, tror jag, endast emedan han var öfvertygad
om att han skulle dö. Några fysiska rubbningar
förefunnos ej.» — »Det var på lördagen i första veckan i
fastan», berättar ett annat ögonvittne. »Jag blef förfärad,
när jag fick se honom. En månad var ej förfluten, sedan
jag åt middag tillsammans med honom. Då var han vid
blomstrande hälsa, kry och lefnadsfrisk — och nu såg jag
framför mig en människa utmärglad som en lungsjuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
