Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den väna liljan i Värnamo.
(Sjungen af ZARA BACKMAN).
Det var en flicka i Värnamo,
som var så hjärtligen snäll och go.
Och ingen fästman hon fått, dess värre,
men älskade destomer vår Herre.
Fast att hon hade en halskatarr,
hon spelade uppå en gitarr
vid frälsningsmötena till salmetter,
och hemma stekte hon fläskkottletter.
En dag hon gick att förlusta sig,
så helt allena på skogens stig.
Hon nedersatte sig på en tufva
och kuttrade som en liten dufva.
•
Hon var så vän där hon ensam satt
och inte tänkte på ondskans natt
för ty hon vet, att mot Herrens vilja
ej någon bryter en liten lilja.
Men i ett nu hon på himlen ser
en fläck som närmar sig mer och mer.
Då fröjdas liljan uppå sin stängel,
och tänker: ack, det är en guss ängel.
Men det var Dahlbäck, som flyga plär
och ramla ner både här och där.
Han har ej konsten, fast han har viljan —
han slår sig ner vid den väna liljan.
Då frågte liljan med stämma späd:
”Får jag som maka dig följa med?”
På denna fråga från läppar blyga
han svarar blott: ”har du sett mig flyga!”
Sen han bestiger sin himla-häst,
gu’ vet hvar han ramlar ner härnäst.
Men flickor I, som hör dessa toner,
I ska’ er akta för flygbaroner.
Ja, tänk på flickan i Värnamo,
som fick besviken sin hulda tro!
Ej henne mera gitarren lockar —
hon syr på blöjor och stickar sockar.
Bohuskorporalens visa.
(Sjungen af GÖSTA BJÖRKMAN)
En visa vell jag sjonga på en gammeldags koral,
när jag mej nu befinner i mitt melangtärsfodral,
det handlar om mobiliseringa och denses kval,
tra, la, la, la, la, la,
en sorgens amoral.
Vi geck här uti böxångest å vänta på den dan,
när som de klämta skulle bå på lannet å i stan,
men de va’ blott för Norrland som di ropte sitt verda,
tra, la, la, la, la, la,
så ja ble änna gla!
För vi har nog te göra hemma, mera än I tror,
på mötena i messera, där som löktnanter bor.
I somras hållt di alla, ett sablarnes rumor,
tra, la, la, la, la, la,
I kan tro att Tottie svor.
Här satt di oppe nättera å spelte preffenrangs,
å alla små löknanter hade hvar sett lella tjangs
å korkana di smällde tätt, så att de’ lät som skott,
tra, la, la, la, la, la,
di töcktes de va’ godt.
A. jess va’ di va’ fina löktnanterna små,
di sprättade me tära, så di knappt kunne gå.
Å blankeskinnskaloscher mä tåhätter på,
tra, la, la, la, la, la,
mä’ tåhätter på.
Kotletten snörar di, för han ä allti för trång.
I nacken där di hafva en bena så lång,
där löppra skola hafva sin spassirandes gång,
tra, la, la, la, la, la,
spassirandes gång.
Men vi feck gå därutanför å bara höra på,
när som di smällde å butelj era di klara å.
Men de va’ inte trefnadsfullt, det kan I la’ förstå,
tra, la, la, la, la, la,
för våra gossar blå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
