Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
Visserligen är detta förhållande ett mysterium och det högsta
mysterium: — religionens princip så väl som filosofiens. Denna
det gudomligas födelse ur sig sjelft är Sonen, som var hos
Gud från evighet, och är det. Den christna religionen
begynner derföre ej med ett abstractum, utan med en enhet,
som producerar sig sjelf såsom sin motbild, d. v. s. har sin
åtskilnad i sig sjelf. Dermed är den högsta enheten ock fri,
ty Guds tanke har lif och personlighet; det är den skapande
tanken hos Gud, till skilnad från menniskans tankar; och
finnes ej en sådan, så är det ej värdt att tala om ett
gudomligt. Äfven inom mensklighetens region är det ädlaste
förhållandet det, som bestämmes och eger sitt uttryck deraf att
sjelfständiga tankar finnas hos tvänne personer, och ingen är
högre än den som hos en annan kan väcka lefvande tankar.
Ingen kan skapa dessa tankar, men han kan väcka dem.
Annorlunda är det med den gudomliga tanken, som är sin
egen motbild och tillika är enhet. I detta uttalade Ord eller
Tanke, denne Gud i Gud, äro alla enskilda intelligenser såsom
en. De äro der till sin möjlighet; men då inom denna region,
i det eviga, möjlighet och verklighet ej äro skilda, så äro
de der äfven till sin verklighet: — sjelfva saken, sub specie
æternitatis betraktad. Denna gudomliga individualitet är
således en komplex af oändliga individualiteter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
