Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
finna sig sjelf, om den ej redan förut vore hvad den sökte?
Aldrig kan det sälta sig sisom ett sjelf, som aldrig är ett
sådant. En frihet utan en fri, en vilja utan en viljande äro
omöjliga, emedan personligheten från början deri saknas. Å
andra sidan: är detta eviga subjekt, hvarföre behöfver det
söka sig såsom sådant? Denna svårighet kan blott lösas
derigenom, att det i visst afseende är, i visst afseende ej är.
Men detta reducerar sig till frågan om uppkomstens egen
uppkomst, eller om tidens och rummets uppkomst ur det
tid- och rumlösa eviga. Derigenom visar sig, att denna
pantheistiska åsigt af historien, med allt det anspråk den gör
på absoluthet, likväl fattar det eviga såsom i tid och rum
existerande; och då den ej kan undvara en subjektiv frihet,
ledes den till att låta denna söka sig sjelf utan att kunna
finna sig, emedan tid och evighet äro inkommensurabla och
man derföre ur det eviga aldrig kommer till det timliga,
lika litet som ur det timliga till det eviga.
Ar nu en sådan åsigt om ett evigt sig sättande
absolut otillfredsställande, och fordrar sunda förnuftet att det
absoluta verkligen skall vara evigt, så faller, med nyssnämnda
begrepp om det absoluta, äfven begreppet om denna frihet
som evigt sätter och manifesterar sig i alltid slocknande
former, emedan ett sådant begrepp visar sig endast vara följd af en
åsigt som antingen aldrig höjt sig till den region, inom
hvilken ensam det absoluta kan fattas, eller ock sedermera låtit
sig underkufvas af ändliga, intet sägande kategorier. Vi
ha nämnt, att den abstrakta idealismen utgår från
förutsättningen af tid och rum; af denna förutsättning följer, att nämnda
idealism oupphörligen tror sig bevisa hvad den oupphörligen
förutsätter. Tiden och rummet äro, enligt Kant, former för all
åskådning; innerligare fattade, eller såsom det abstrakta och
inre rummet och tiden, äro de tanken sjelf. Men fattar man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
