Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En barndomsvän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tränade fantasi omspann med romantik för en hel
massa riksdaler.
För gubben Adel hyste jag uteslutande
vördnad. Han hade i sin ungdom varit anställd i
Karl XIV Johans kök, där han förvärvat sina fina
fasoner. Han talade absolut grammatikaliskt —
och, det, jag — isynnerhet jag — med en beslöjad,
förnäm och nedlåtande stämma, i vilken man
spårade ett så oändligt överseende, att man ville
förintas i medvetandet om sin ömkliga bondaktighet.
Han rörde sig med excellenser och grevar, och
drottning Desideria satt som ett plåster på hans
tunga. Hans fina profil, hans åldringsskära, rena
hy, hans silverskägg och hans propra kläder
kommo en oundvikligt att tänka på en oförvitlig
mannaålders belöning, den lugna vördnadsvärda
ålderdomens gloria, vilken här tycktes lysa mera
berättigad än eljest. Gubben Adel var sällskapets
conférencier.
För Jurell kände jag endast fruktan. Hans
röda skägg, ärriga hy och trasiga rock påminde
mig om en av hjältarna i min älsklingsbok,
Londons Mysterier av Paul Féval, Bob Lantern,
den svartaste karaktär, som någonsin formats i en
författares hjärna. Det var Jurell, som var
skaparen av de underliga gipstupparna, hästarna och
kattorna, vilka sällskapet utbjöd till salu. Gröna
hästar, blå kattor och röda gäss erbjuda ju en
angenäm omväxling mot levande livets mera
dämpade färger, varför affären gick bra vid
ackompanjemanget av gubben Adels i högre kretsar
utbildade konversation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
