Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fruntimmer och bönder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dumma lagar! Det är de korta fängelsestraffen
som äro ett fördärv och till ingen nytta. De
magra bondpojkarna komma ut feta och
uppsnyggade, utvilade — och skammen, den är ingen.
Tvärtom — en sån där får en gloria av romantik
över sig inför sina jämnåriga. »Han har suttit
inne därför att han inte var feg utan slogs!» Men
blir straffet bortåt ett år eller mer, då kan det ju
anses som verkligt straff, ty ensamheten kan i
längden bli fruktansvärd. Tänk dig till exempel
den gamle Per Persson, som åkte in förra året för
sjunde gången, då han var över 70 år.
Fjärdingsmannen pratade med honom och tyckte att det
i alla fall var bra sorgligt att han, som var så
gammal, skulle behöva komma i delo med lagen
igen och han svarade: — Ja, si röjmatisten satte
åt mej så etter befängt så jag töckte dä va bäst att
di feck lite saker mä mej igen, för såna bad man
får i fängelset å sån maschas, de får en inte på
nåt sjukhus.
Han hade inte slagits, han hade haft litet
annat för sig som bara renderade fängelse.
Bönderna skola betrakta fängelset som en
rekreationsanstalt, ett sanatorium, så länge det inte
kan bjuda på ett verkligt straff. Bonden vräker
sig ögonblickligen på sin säng sedan han tvättats
och fått lössen av sig, börjar äta god mat och bor
som i ett pensionat med betjäning, som lystrar
då det behagar herr fången att ringa. Nej, lille
bror, är någon human, är det jag, men stryk,
stryk — — —
— Jag har ofta undrat, om inte prygel skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
