Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - II. Geniet och dess urartning - Degeneration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sömngångarlik impuls drivna fantomer av hjältar och
hjältinnor! Likväl behärskade Poe detta sitt svårgripbara
material på ett långt starkare och konstnärligare sätt än
Hoffmann behärskade sitt, och Barbey d’Aurevilly ger
förklaringen härtill med orden: »Hoffman, lui, perdait de vue son
public comme on perd de vue les convives lorsque l’on glisse
sous la table. Edgar Poe gouvernait son ivresse, Hoffmann
était mené par la sienne»[1] — vilken sista mening
visserligen bör förtydligas: medan Hoffmann ofta skrev under
vinets inflytande, kunde Poe efter sina rent sjukliga anfall
av alkoholbegär alls intet producera — han blev då
vanligen sängliggande i flera dagar — utan måste uppskjuta
det litterära fixerandet av sina visioner tills hans system
åter kommit i relativ jämvikt och hans stränga
konstnärliga självkritik kunde göra sig gällande[2].
Såsom ovan antytts, är dipsomanien att uppfatta som
en symptomkomplex angivande en konstitutionell
rubbning, och ofta, kanske oftast, är denna rubbning i sin
ordning ett uttryck för ärftlig belastning, en följd av
degeneration; dipsomanerna själva äro i varje fall ofta, enligt
vissa fackmäns åsikt alltid att betrakta som degenererade;
mycket ofta härstamma de från degenererade släkter, där
degenerationen yttrat sig i alkoholism[3]. Det är sålunda
ej ägnat att förvåna, att dipsomanien står i intimt samband
med epilepsi eller periodisk sinnessjukdom i släkten, såsom
Magnan, Lasègue och andra fackmän i grundliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
