Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - XI. Poes diktvärld - Jorden ett fängelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
borg, överskuggande tillvaron, och hans änglar sväva ljud-
löst däromkring,
Flapping from out their Condor wings
Invisible Woe.
Den stjärna, på vilken vi leva, är ett fängelse, ur vilket
döden befriar oss. För Poe, som för den mest represen-
tativa tyska romantiken, ter sig alltså livet i viss mening
som död och döden som liv. »When we die, we merely
undergo a change. The worm becomes the butterfly.» *
Och dock hypnotiseras han av dödens skräck. Den sken-
bara motsägelsen häri finner helt visst sin förklaring dels i
hans stämningars skiftande spel, dels däri att endast hos
mycket osammansatta eller mycket trosvissa naturer för-
ståndssynpunkten på döden kan helt besegra den emotio-
nella skräcken därför, vilken hos Poe underhölls av alko-
hol- och opiumbruket. Det är f. ö. snarare döendet än
döden som inger Poe fasa. I varje fall står det fast, att för
honom som för särskilt den tyska romantiken döden är,
såsom Joachimi säger, »ein gewaltiges, vielleicht das ge-
waltigste Moment im Spiel der Kräfte» 2. Och för båda är
det höjt över tvivel, att kärleken sträcker sig bortom dödens
gräns, ja att den först där bakom kan slå ut i full, yppig
blomning.
I ett avseende gapar dock en klyfta mellan de tyska
romantikerna och Poe beträffande synen på döden, när
denna framstår såsom den grymma makt, vilken åtskiljer
hjärtan som älska. Romantikerna kunde höja sig över
denna makt, liksom över livs-fängelsets kval överhuvud,
genom sin ironi, men Poe var oförmögen härtill. Den
romantiska ironien var honom i stort sett främmande; på
sin höjd kunde han tillämpa något därav på intellektuella
bagateller, aldrig på de stora och mörka problemen. För
’
XVII, 183.
* Joachimi, s. 55.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
