Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - XII. Lyriken som själsstämning - Poes ställning till lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XII.
Lyriken som själsstämning.
»With regard to Poe’s work in verse», säger Trent,
»it is obvious that its small volume excludes him from
the ranks of the greater poets» ^. Ett sådant uttalande är
karaktäristiskt för en uppfattning, som fäster mera avse-
ende vid poesiens kvantitet än vid dess kvalitet, och som
är benägen att anse en diktare större i den mån han fyller
volymer genom att i dikt ge uttryck åt snart sagt varenda
känsla eller varenda tanke som dyker upp inom honom.
Poe använde på det hela taget versens form endast för att
uttrycka vissa kategorier av sina känslor, de skönhets
druckna och svårmodiga. Men är det blott ungefär ett
dussin av hans dikter som leva, så stå de dock alltjämt i
sitt slag oupphunna och läsas och beundras ännu åter och
åter. Åtskilliga av hans samtida diktarbröder, som under
1830- och 40-talen med sin ära fördunklade hans, kunna
nu ej mera berömma sig av en sådan uppskattning. Många
av dem befinna sig redan i ett sjunkande, som antyder, att
den dag ej är alltför avlägsen, då endast litteraturforskaren
längre skall syssla med dem. Ifråga om Poe är snarast
motsatsen fallet.
Hans poetiska alstring utgör likväl näppeligen tyngd-
punkten i hans författarskap. Stedman synes mig ha rätt,
då han säger: »If Poe’s standing depended chiefly upon
Trent, s. 377.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
