Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - XIV. Poes mesmeristiska intresse - Mr. Valdemar och professor Nasses berättelse om en hypnotiserad döende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
dent in Europé av Thomas T. Watts. Det har ej varit mig
möjligt att fä tillgång till detta verk, men då Woodberr}^
nöjer sig med denna antydan, torde man kunna utgå ifrån
att han icke funnit sambandet mellan detsamma och Poes
novell synnerligen intimt. Hos de tyska romantiska dik-
tarne söka vi i varje fall förgäves en effekt av det slag och
den styrka som Mr. Valdemar erbjuder. En på sin tid
mycket omtalad verklig tilldragelse erinrar däremot rätt
mycket om en väsentlig del av handlingen i Poes novell.
Då nämligen Mesmers kompanjon, läkaren d’Eslon 1786
låg döende i Paris i lunginflammation, magnetiserades
han, enligt vad som uppgives i Veckoskrift för Läkare
och Naturforskare, Bd. VII (1787), under de sex dagar
hans sjukdom varade utan uppehåll av sina elever, vilka
fortforo därmed ännu flera timmar efter hans död, under
påstående att han endast fallit i dvala. Och i den roman-
tiskt-mesmeristiska facklitteraturen har jag påträffat åt-
minstone en god analogi till själva handlingen och tanke-
gången i Poes novell. I Archiv för Animal Magnetism,
första häftet (Stockholm 1819) avtryckes i översättning
»En magnetiserad persons beroende av den magnetise-
rande i själva dödsstunden; berättelse av Professor Doktor
Nasse i Halle, hämtad ur Eschenmayers Archiv fiir den
Thierischen Magnetismus» ^. Nasse berättar, hurusom en
hautboist Zimmermanns hustru i Bielefeld, då hon låg
svårt sjuk i lungsot (vilket just var Mr. Valdemars sjuk-
dom) på Nasses inrådan magnetiserades av sin man. Som
hon emellertid tycktes försämras härav, upphörde den
magnetiska behandlingen, sedan den pågått i 24 dagar.
Nu blev», förtäljer Nasse, »den sjuka allt sämre och
sämre, och hennes krafter avtogo dagligen. Då hennes
dödsstund, några veckor efter magnetiseringens slut, kom,
inträdde det märkvärdiga fenomen, att den sjuka ej kunde
^ Berättelsen återfinnes i original i Eschenmayers Archiv, Bd I
(1817).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
