Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - XVI. Den brottsliga impulsen - William Wilson och personlighetsklyvningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
skildras med underbar konst ett fantastiskt fall av person
lighetsklyvning. William Wilsons högre och bättre jag
ställer sig ständigt i vägen för hans sämre jag, men diikai*
slutligen under i striden mot detta, och samtidigt är hela
personligheten, vars båda hälfter det högre och det lägre
jaget äro, utan räddning tillspillogiven. Den irrationella
viljan att handla mot sitt förnuft och mot sina bättre käns-
lor är sjuk; när den korrigerar sig själv, sker det såsom
förut sagts genom en viljans reaktion, vilken dock (såsom
i WilHam Wilson) kan dröja att inställa sig tills the imp
of the perverse redan hunnit förstöra personligheten.
Tvångsimpulsen och tvångstanken äro, då de behärska
själslivet, symptomer till vansinne. Poes intensiva sysslande
med dessa frågor måste också ses mot bakgrunden av hans
eget själstillstånd, sådant detta skildrats i de första kapit-
len av detta arbete. Även personlighetsklyvningen är, såsom
där framhållits, ett sådant symptom, ehuru av ännu mycket
mera pregnant beskaffenhet. Det är också att märka, att
i The Black Cat mördaren framställes såsom en av alkohol
förstörd och sålunda psykiskt abnorm person, och att i The
Tell-Tale Heart det tydligt, om också i indirekt form, säges
att mördaren är vansinnig. I Berenice, historien om en
man som av fetischistiskt begär till en kvinnas tänder för-
griper sig på hennes lik, är också vansinnet tydligt nog.
Vägen från själslivets allvarliga rubbning på grund av mo-
nomana idéer till personlighetens sönderdelning är icke
heller lång. »De Timpulsion au dédoublement de la per-
sonnalité, il n’a a qu’un pas», säger Lauvriére, »la seconde
personne qui résiste a la premiére n’étant souvent qu’une
obsession raisonneuse en conflit avec le reste de la person-
nalité désagrégée.» ^
Poe hade själv, såsom förut antytts, en alltför levande
erfarenhet av det irrationellas makt över själen för att vi
1 Lauvriére, s. 575, not.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
