Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XXVII. Det psykologiska intresset utanför symbolismen - O’Brien, Richepin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
378
en sinnrik list låser han Horlan inne i sitt rum och antän-
der huset; när lågorna slå ut ur rummet, höres ett fruktans-
värt skrik, liknande en kvinnas.
Ehuru Maupassants novell är koncipierad i vida större
matt, är parallellen mellan densamma och Fitz- James
O’Hriens What was it? tydlig. I båda historierna besväras
hjälten av en osynlig varelse med kroppslig form och gör
sig med våld kvitt den objudna gästen. Om, vilket gjorts
gällande och onekligen förefaller ganska möjligt, Maupas-
sant fått sin idé från O’Brien, skulle alltså Le Horla vara
att betrakta som en avkomling i andra led av Poes no-
vellistik.
Inom en samtida eller något senare generation av
franska prosaister finna vi alltsomoftast i ämnesval, lon
och stämning en viss anklang till Poe, utan att det dock i
regel är möjligt att påvisa inflytande från denne. Så är sär-
skilt förhållandet med Catulle Mendés i ett par av hans no-
veller. Framför allt i Le Miroir erinrar slutet i sin egen-
domliga, skräckblandade skönhet mycket om Poe. Det är
också vanligen ifråga om skildringen av det förskräckliga
som dessa författare närma sig den amerikanske novellis-
ten. Jean Richepin har uppenl)arligen i några korta och i
fråga om ämnesvalet ohyggliga noveller (t. ex. L’Assassin
nu i Les Mörts bizarres) i sådant avseende tagit betydande
intryck av Poe, liksom han (t. ex. i La Machine å Metaphy-
sique i den nämnda novellsamlingen) står på samma linje
som Villiers vad det metafysiska intresset beträffar. 1 den
där jämväl ingående Le Ghef-d’Qi^uvre du Grime framträ-
der den poeska tvångsdriften varierad, i det att en man,
som begått ett genialiskt brott och har alla yttre möjligheter
att dölja sin brottslighet, tvingas att röja den, men, heter
det: »Ce qui le hantait, ce n’était pas le demon de la perver-
sité, cette puissance singuliére qui pousse les personnages
d’Edgar Poe å crier leur secret; c’était seulement une pré-
occupation littéraire, le besoin de renommée, le prurit de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
