Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. De nygifta på vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stod att vinna, och Lavinia måste tillstå att
början icke var särdeles lofvande.
Vagnen rullade snabbt fram, ryttmästaren
satt tyst, Lavinia likaså. Ändtligen låg kyrkan
framför dem, ett gammalt mörkt tempel från
fordomtid, beskuggadt af höga träd, hvilkas
gulnade kronor gåfvo det en ännu dystrare
prägel.
“Håll!“ ljöd ryttmästarens röst, då vagnen
snuddade intill den lilla gångstig, som ledde
upp åt kyrkogården.
Vid detta “håll!“, uttaladt i en ton
omöjlig att återgifva, gick en lätt rysning genom
Lavinias väsende. Hon visste icke sjelf hvad
hon trodde, hvad hon fruktade, men en
oändlig ångest sammanpressade hennes bröst.
“Om du behagar, skola vi tillsammans se
min hustrus graf?“
Lavinia gjorde sig genast färdig att stiga
upp. Hon hade likväl långt hellre sett, om hon
sluppit denna promenad, men dertill fans ej
någon förevändning.
Ryttmästaren bjöd henne armen, och de
gingo uppför gångstigen.
Höstvindarne hade redan omildt uppryckt
och kringstrött grafvarnes blommor och här
och livar böjt de svarta korsen, så att deras
spetsar kysste den gulnade grästorfvan. Öfver
hela stycket låg höstdagens tunga och grå slöja.
“Här,“ sade ryttmästaren och tecknade på
en genom ett högt jernstaket inhägnad graf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
