Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dighet, “det är ej hedrande för mig att höra
min menniskokärlek så högt betviflad. Jag
hyser ett varmt deltagande för den olyckliga
unga flickan, och mina öron äro icke behäftade
med en så öfverdrifven blygsamhet att jag
plågas af att höra hennes namn.“
“Ve mig, goda hennes nåd, om det
någonsin fallit* mig in att betvifla hennes nåds
ädelmodiga och skonande känslor i detta ömtåliga
afseende! Och för min del är jag för mycket
upplyst, för mycket öfver allt högmod och har
gudskelof dessutom lefvat för mycket i
verl-den, att icke nu som förr kunna tala med
hvilken fallen like som helst, isynnerhet med lilla
stackars olyckliga Marie. Ty, som fru
Rehnman, den hederliga gumman, ibland brukar
säga: ’Man skall inte kasta små stenar åt vår
Herre, då kastar han stora igen.’“
“Det är visst alltför sant, men jag tror
att vi nu, såsom fru kamrerskan nyss anmärkte,
komma för långt från mönsterhistorien.“
“Nej, hennes nåd lilla! Det är dit jag nu
vill komma. Jag besökte just på morgonen
de beskedliga fruntimren på Kullen. Gumman
var icke hemma, och för lefvande gud, får jag
icke säga att jag knappt kunde återhålla
tå-rarne, då jag såg mamsell Marie efter denna
sista sorgen, som likfullt både jag och allt
annat klokt folk tyckte vara en himlens
väl-gerning ... hennes nåd vet hvad jag menar?“
“Naturligtvis menar fru kamrerskan sorgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
