Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Min gud, min gud, hvilken höjd af
öbe-tänksamhet! Det är icke nog att du förstör
ditt eget rykte, utan du gifver äfven andras
till pris. Lyckligtvis kände grefve Adrian min
karakter för väl att våga inställa sig på en
kallelse, som han begrep omöjligen kunde vara
för honom."
"Åh, när man är kär, så vägs det ju icke
så noga på möjligheter och omöjligheter."
"Kär?" upprepade Lavinia, och hennes kind
blef liljeblek. "Julia, du är verkligen elak.. du
kunde komma mig att hata dig för allt det
onda du fört öfver oss."
uJag — är du tokig? Är det jag som bedt
grefven älska dig... är det jag som uppmanat
din man att gå omkring som en drake med
brinnande ögon? På de sista dagarne har jag
upptäckt alltsammans, och så helig du gör
dig, är jag fullkomligt säker att du känner
grefvens böjelse likså väl som jag. Gud
bevars, jag säger ju icke derföre att du
uppmuntrat honom."
Utan att svara ett ord lemnade Lavinia
rummet.
Hvilket förskräckligt ljus hade nu uppstigit
för att lysa öfver allt det hon på sista tiden
ej kunnat fatta! Ludvigs dåliga lynne aftonen
förut, då han mötte henne med grefve Adrian,
hans halft vansinniga uppförande, då han höll
på att slå in dörren till paviljongen — o, allt
var blott för mycket begripligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
