- Project Runeberg -  Vindskuporna /
64

(1883) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Varm och glad trädde han in i fruntimrens rum, och
om ej precist varm ,så åtminstone ljus och glad, syntes Marie
Louise mottaga honom. En half timme förgick, under det
skämt och allvar lätt vexlade på deras läppar. Wiliam tog
afsked. Klockan half tre ärnade han sig till baka, och
klockan fyra var den tid, då han skulle hemta sin dam.

De skildes.

Marie Lousie framtog sin klädning, sin boa, sina småsaker,
flätade sitt hår framför spegeln, drog lockame ur deras
fäng-sel och rullade åter upp dem för att dölja dem under den
nya bebrämade vintermössan, som profvades och profvades
om igen.

»Hvad du har godt om tid i dag!* sade modern
småleende.

Marie Louise såg vänligt in i moderns öga, kysste den
älskade handen och svarade tillitsfullt: »Det är min godä
dag i dag — jag är glad som ett barn.»

»Gud låte det fortfara!» inföll fru N. »Måtte icke någon
nyck störa din glädje!»

»Hvad då för en nyck, mamma lilla?»

»Af ödet eller af dig sjelf.»

»Åh, i dag kan jag icke vara nyckfull: man är ej
nyckfull, då man är lycklig.

»Och hvarför, min Marie Louise, är du i dag mer än
vanligt lycklig?» frågade fru N., ömt fasthållande sin dotters
hand mellan sina.

»Jag vet det ej sjelf, älskade mamma! Men så fri, så
lätt och glad har jag aldrig känt mig. I går, på det nya
årsskiftet, talade jag också rätt allvarligt med mig sjelf och
förehöll mig, just hvad alltid mamma velat rätta, min
om-bytlighet och — hvarför må jag ej så gema säga det —
mitt stolta sinne, som så lätt såras ur^der det jag sjelf ofta
nog icke har försyn att såra andra.»

»Ack, min Marie Louise, hvad det gör mig godt att
höra dig så tala! Var det vår hederlige pastors vackra
predikan, som väckte dessa vackra föresatser hos dig, mitt barn?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:56:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcvinds/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free