Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öfvergifna hjerta,
Du tempel för min kärlek och min smärta,
Svep dig i moln, kläd dig i offerskrud.
J. Nybom
Med hösten kommo Marie Louise och hennes mor åter
till staden, och hösten ditförde äfven Wiliam.
Än en gång, för allra sista gången, ville Marie Louise
se om tärningen oåterkalleligen var kastad.
I sällskapslifVet mötte hon Wiliam, men denna vinter,
liksom den förra, öfvertygade henne blott allt för väl att,
hvilka känslor han än hyste inom .sitt hjerta (och knappt
kunde hon], tro honom i stånd att vara flygtig) han
likväl med fullt allvar beslutit att blifva mästare öfver dem.
»Nåväl», sade hon en dag till sig sjelf, medan heta
tårar sköljde hennes kinder och harmen öfver hans likgiltiga
sätt att helset, då han nyss gått förbi fönstret, ännu jäste i
hennes sinne, »nåväl, äfven jag vill bli mästare öfver mina.
Detta måste ha ett slut!» Hon upptog mekaniskt från bordet
ett litet bref, som, hon visste ej när, blifvit ditlagdt. Med
en sprittning kastade hon blicken på utanskriften — ack,
hvad hade hon nu åter drömt om? Brefvet var ej från
Wiliam. Hon bröt det likväl och såg det undertecknadt:
Rudolf von Wallden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
