Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utbrast: »Hvad är det här — vi ha ju ridit ända till
Qvil-linge!»
»Blif icke förskräckt, min nådiga!» yttrade von
Wallden. »Denna skog ser ju vördnadsbjudande ut: vi kunna
gerna ta en liten svalka under dess grenar. Så pittoreskt
solen flammar i trädtoppame!»
»Jag hör röster der borta — hvad menar fru von
Wallden, skulle det icke så här i qvällskymningen kunna
hända att skogsfrun förvillade oss?» frågade kapten G. sin
unga värdinna, som, på en gång tyst och försänkt i djupa
tankar, blickade inåt gångstigen. .. »Nej, på min ära»,
fortfor han, »blir det icke två skogsmän i stället. . . men
ack, hur är det fatt» — kaptenen höll in sin häst liksom
Marie Louise gjorde med sin — »jag tror att hennes nåd
blef skrämd?»
»Skrämd .... nej, icke alls!» svarade Marie Louise under
det likväl hennes kinder företedde ett oupphörligt färgspel.
Knappt förmådde hon sitta fast i sadeln — så till själens
innersta djup skakade henne den röst, som nått hennes öra.
Den välvillige gästen såg ut som om han ärnat göra
ännu en anmärkning, men Marie Louise, fattad af ångest,
att hennes rörelse kunde bli bemärkt af sällskapet, stammade
en ton, som nästan hade uttrycket af en bön: »Det är blott
hettan, herr kapten — låtsa ej om en sådan obetydlighet!»
Det var lycka för Marie Louise, att friherrinnan
Charlottes uppmärksamhet var rigtad åt annat håll. Emellertid
förmådde hon knappt längre beherska sin oro, af fruktan
och väntan att i hvarje sekund se de talande framträda.
Hon fick ej vänta länge.
Tvenne män, en åldrig bonde och en ung* vacker
»herre-karl», klädd i lätt jagtrock och med en hvit halmhatt på
hufvudet, kommo från skogsstigen ut på vägen.
»Åh, mjuka tjenare, se ingeniör Wiliamsson!» ropade
von Wallden med glädtig röst. Det var den äkta mannen
angeläget att i främsta rummet öfvertyga friherrinnan och
sedan den öfriga delen af sällskapet, som kunde ha sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
