Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wiliam genom Pellander för icke länge sedan hjelpt honom
ur ett par då tryckande förlägenheter, kunde han icke ana
det värsta.
Men en annan tid kom.
Walldens helsa kunde ej längre motstå de förenade
härjningar, som rasat öfver den samma. Han insjuknade
våldsamt och intog för en lång tid plågornas bädd.
Der vankade nu Marie Louise emellan sin makes och
sin sons sjuksängar, delande sin vård och sin ömhets
omsorger mellan dem begge.
Det var vid denna tidpunkt, den svåraste och vigtigaste
i hela Marie Louises lif, som hon för andra gången såg sig
nödsakad att *föryttra sin klenod, den dyrbara gåfvan af två
dyra. vänner, och det skedde icke blott för att kunna
bestrida sjukvården, utan det skedde äfven för bröd, ty nu
kunde Marie Louise icke hinna såsom förut att sysselsätta
sig med arbete åt främmande.
Hennes goda, ömma mor, som Gud tillåtit henne
behålla till tröst och uppmuntran i vedermödan, förmådde,
sjelf ömtålig och svag från gammalt, icke hjelpa sin dotter
under de långa dödligt ängsliga nätterna, dessa nätter, på
hvilka Marie Louise egde så god tid öfrig att erinra sig
sina forna uträkningar om höjden af all olycka. Hon hade
då sagt: »En stuga på landet, försämrade omständigheter,
brist, fattigdom, barnskrik, förgången kärlek» — ah, denna
bild af eländet var ljus mot den tafla, som nu låg framför
henne. Hon hade nemligen glömt att i räkningen upptaga ett
fullkomligt utblottadt tillstånd, en lastfull och sjuk man i yrsel,
ömsom svärjande och sjungande, ömsom klagande och
skrattande, och ett barn, ett enda tillbedt barn, långsamt förtärdt,
qvidande på plågobädden.
I Marie Louises tunga hjerta fans, såsom vi redan hän- •
tyd t, icke mer rum för en jordisk lidelses stormar. Med
förtjusning skulle hon under dessa nätter velat böja knä af
tacksamhet, om hon egt bredvid sig en varelse, som kunnat
fatta och dela hennes smärta, hjelpt henne bära den blytunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
