Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Perserna och Ptolemeerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
de, som förr lefvat i all välmåga, måste nu
underkasta sig alla mödor och försakelser, för att
kunna tillfredsställa sina undertryckares omättliga
girighet.
Sålunda var Egypten ånyo kufvadt under nära femtio år,
och endast i kärrtrakterna vid hafvet hade n Ti gra
tusen familjer förmått bibehålla sig oberoende. Tanken
på frihet och sjelfständighet hade ingenstädes
utslocknat, men folket behöfde nu först och främst
återhemta sig efter ödets fruktansvärda slag.
Ett halft århundrade senare, år 412, gick ett doft
rykte genom landet, - man hviskade i hvarandras
öron, - hemliga sammankomster höl-los, - ungdomen
öfvade sig i vapnens förande,. - budbärare gingo
till hafvet, dit, der nu sonsonen till den hjelte,
som senast slagit Perserne, stod i spetsen för de
få, ännu fria Egyptierna. Han bar samma namn som
hans farfader, - och han bar det med heder. Ty när
dagen kom, då allt var förberedt och färdigt, bröt
han fram med sina skaror, och som en blixt stod han
framför Meinjis murar. Der residerade den persiske
ståthållaren och öfver många regimenter hade han att
förfoga. Men den unge Mailiar stormade med lejonmod
fram emot förtryckarne; med dödsförakt följde honom
hans trogna och de likasinnade, som slutit sig till
honom i de trakter han genomtågat. »Ty lifvet är
ej det högsta goda», säger en af våra skalder,
och i sanning, då friheten felas, har det icke
synnerligen stort värde. De Egyptier, som voro i
deri gamla hufvudstaden, grepo till vapen, slogo
utan barrnhertighet ned öfver Perserne, öppnade
stadsportarne, Mernji måste gifva sig.
Upplifvande blåste den unga frihetens friska ilagt
genom hela Egypten. Segerbudskapet spridde ett friskt
lif öfverallt, det var en tid af herrlig erithusiasm,
och innan månan hade en gång tillryggalägga sin
bana omkring jorden, var Egypten fritt, fritt
ända från klipporna till hafvet. Hjelteii Malhar
dref spillrorna af den persiska hären framfor sig,
liksom vargen jagar en fårskock, och förföljde den
ända till Phoenicien. Vid kor.ungens återkomst från
sitt segertåg hade folkets jubel så när aldrig tagit
slut. Alla händer voro framsträckta såsom till bön
(Egyptierna hopknäppte icke såsom vi sina händer
under bönen, utan de höllo dem utsträckta framför sig,
fädren upplyftadc sina barn och sade till dem: »sen
på ynglingen der! det är hjelten, vår konung!» och
från tusen munnar skållade ropet: »Tiell Maihar! Hell
Solens son! Hcll! Hell!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
