Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
45
icke vara subjekt ocli grund för en utveckling, dels emedan
sinligheten är passiv, då utvecklingen deremot förutsätter aktivitet hos
förmågan, och dels emedan sinligheten är bestämningslös eller tom
och på mekaniskt sätt eller utifrån mottager sitt innehåll, då
utvecklingen deremot förutsätter, att innehållet är på ideelt sätt
närvarande hos förmågan sjelf. Icke heller kan förståndet vara subjekt
för en utveckling, dels emedan det endast är en form, en abstrakt
förmåga eller kraft, da utvecklingen deremot, såsom vi ha sett,
förutsätter en konkret förmåga, en på visst sätt bestämd möjlighet
eller ett verkligt anlag, och dels emedan förtandet verkar på ett
material, som faller utom förståndet sjelft, då utvecklingen deremot
förutsätter ett material, som är innehåll och bestämdhet hos förmågan sjelf.
Då Kant i likhet med Locke fattar själen såsom
ursprungligen tom, såsom en bestämningslös enhet och kraft, endast att hon hos
sig hade vissa former, och antog att innehållet på yttre sätt
uppkommer, så har han, strängt taget, eu mekanisk uppfattning af
kausaliteten. Enligt Boström deremot är all kausalitet teleologisk. Äfven
rörelsen och förändringen i verlden är teleologisk eller innebär en
utveckling för menniskan af hennes möjliga innehåll. Detta följer deraf,
att verlden är menniskans fenomenverld; ty en förändring hos verlden
måste då, när denna förändring ses i sammanhang med det subjekt,
för hvilket verlden är gifven, blifva en utveckling i och för detta af
dess möjliga innehåll. Fasthålla vi nu denna teleologiska synpunkt
vid betraktelsen af menniskan och hennes verld, så måste många af
Kants läror, för att vinna vetenskaplig giltighet, erhålla en förändrad
betydelse. Sinligheten visar sig nu, i allmänhet betraktad, vara en
förmåga och måste följaktligen vara förmåga af något, af vissa
verkningar, nemligen af innehåll och innehållet måste till möjligheten vara
gifvet hos förmågan sjelf, emedan ingen förmåga är abstrakt utan
alltid på individuelt sätt bestämd, oeh för henne framträda till
aktualitet genom en utveckling. Man måste följaktligen lemna Kants
hypotes 0111 ett ting i sig såsom grund till innehållet. Innehållet
finnes hos förmågan eller hos anden sjelf betraktad såsom sinlig,
ehuru det först i tiden är omärkbart eller outveckladt och sedan
framträder till aktualitet. Vidare kan sinligheten icke vara passiv,
emedan sinligheten är förmåga, som betyder aktivitet, ehuru förmågan
här har låg utvecklingsgrad och derför ännu är medvetslös eller
blind. Läran om sinlighetens passivitet sammanhängde med
antagandet, att sinligheten var bestämningslös och mottog yttre
inverkan, men då dessa okritiska antaganden här bortfalla, så
bortfaller äfven det, som af dessa antaganden var en följd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
