Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
äro de också endast regulativa principer eller principer, enligt hvilka
vi kunna ordna och systematisera erfarenhetens mångfaldiga innehåll,
men konstituera ingen ny vetenskap om det osinliga. Men huru
skulle hos det menskliga förnuftet kunna innebo former, som äro
osinliga, om icke hos samma förnuft äfven vore närvarande det
osinliga innehåll, för hvilket de äro former? Former kunna ju icke
tänkas annat än under förutsättning af ett med dem likartadt
innehåll, för hvilket de äro former och som har sin princip i samma
förmåga som formerna. Formerna utgöra det lika och gemensamma
hos innehållet med bortseende ifrån dess öfriga bestämdhet, som
tydligen måste falla inom ett annat och lägre område af samma
förmåga. Ty huru skulle förmågan, här den förnuftige anden, kunna
rikta uppmärksamheten på vissa momenter eller sidor af innehållet
och abstrahera eller draga uppmärksamheten ifrån de öfriga sidorna
af samma innehall, 0111 detta icke stode i förhållande till förmågan
och på något sätt vore hennes verkliga bestämdhet?
Vi se, att den gamla sensualistiskt realistiska förutsättningen,
att själen eller förmågan ursprungligen är innehållslös eller tom eller
endast är förmåga eller kraft in abstracto, återkommer äfven här
inom det förnuftiga området. Det förnuftiga medvetandet antages
vara en abstrakt enhet eller en tabula rasa lika väl som det sinliga
medvetandet, endast att äfven det förra har vissa immanenta former,
på samma sätt som det sinliga medvetandet. Men det sinliga
medvetandet återfick sitt innehåll genom en receptiv förmåga, som
mottog intryck af ett ting i sig; förnuftet deremot, som saknar
receptiv förmåga, står utblottadt och tomt på allt innehåll, utom att
noumenet återkommer i praktiskt afseende, fastän äfven här endast
såsom en form, en förrn, som dock här har kausalitet genom sig
sjelf och som sålunda är autonomisk och fri, ty detta är här
kännetecknet på det osinliga.
Mot dessa dogmatiska antaganden har Boström gjort gällande
hvad som hör till begreppet och väsendet af verklig förmåga,
nemligen att hon utgör en på visst sätt bestämd enhet eller kraft och
sålunda icke är kraft in abstracto, som endast är en analogi, tagen
från den oorganiska naturen och öfverflyttad på anden. Såsom vi
redan hafva visat med afseende på det sinliga medvetandet, är
äfven det förnuftiga medvetande, som faktiskt finnes hos menniskan,
en verklig förmåga och äfven denna förmåga måste vara en förmåga
af något, af vissa bestämda verkningar, nemligen af det förnuftiga,
liksom det förra medvetandet var förmåga af det sinliga, och äfven
dessa verkningar måste finnas hos förmågan sjelf och genom henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
