Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Erik Jakob Ekman. Av J. W. Håkanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
mig något förödmjukad men förstår nu efteråt, att detta hörde
med till de lektioner, som jag skulle få i den nya högskolan. Jag
ville ej genast träffa ’Kersti-Moster’ utan väntade i sakristian,
till dess jag såg, att schäsen med den skrumpna gumman hade
farit i väg. Då kilade även jag av till mitt hem och min
kammare. Där utgöt jag i stillhet mitt hjärtas nöd inför min Gud.
Och ehuru ingen människa sagt ett enda ord åt mig, kände jag
mig allt annat än stor och märkvärdig. Hade jag fått handla
som jag kände i den stunden, så hade jag givit ’Kersti-Moster’
venia concionandi, d. v. s. rättighet att predika nästa söndag i
mitt ställe. Jag skulle gärna ha velat tiga och icke upplåta min
mun.
Huru »Kersti-Moster» betraktade Ekmans inträdespredikan,
låter han oss veta i följande skildring.
»På måndagen», skriver han, »beslöt jag att göra
’Kersti-Moster’ min kontravisit.» .Sedan han vidare skildrat, huru det
såg ut i den lilla stugan, fortsätter han: »När vi hade hälsat på
varandra och jag slagit mig ned vid bordet, tackade gumman mig
för gårdagens predikan, som i det stora hela var rätt god, såsom
hon uttryckte sig, men–––––. Och så slog, hon upp den nötta
Bibeln samt söndagens text och genomgick den ord för ord med
mig. Dylikt hade jag aldrig varit med om förut.
Ehuru jag officiellt var läraren, som nu i en hast blivit
förvandlad till en skolpojke, kände jag mig alls icke sårad. Nej,
det var med en sådan ömhet, kärlek och grannlagenhet hon
gjorde sina anmärkningar eller sina inlägg, att det alls icke
kändes, som om jag kommit i närheten av en rivande
törnbuske, utan fastmer som om jag i ett nu blivit förflyttad in i
en ljuvlig örtagård. Jag kände, att jag hade framför mig, icke
en spetsig kritiker utan en anderik, trosvarm kristen, som
genom-levat kristendomens sanningar. Jag kände, att jag hade
framför mig en sanningsmänniska, vars ord voro tunga, emedan de
voro anderika. Och detta väckte hos mig vördnad, icke
förbittring.»
»Hon hade egentligen ingenting att anmärka mot den
bokstavliga utläggningen av texten men så mycket mer mot
tillämp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
