Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. E. J. Ekman såsom teolog. Av Joh. Lindholm - Om försoningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9i
han ock rättfärdiggöra de många (v. 11). Sä har då Herren Jesus Kristus
själv i sin egen person offrat det rätta syndoffret, varigenom han
ådagalagt sin fullkomliga frihet från all synd samt bevisat sig vara den
fullkomligt rättfärdige, och därigenom är han även duglig att vara vår store
överstepräst till att borttaga våra synder.»
13. Men till översteprästens liksom till hans söners invigning
hörde icke endast syndoffret utan även brännoffret och
invig-ningsoffret. Betydelsen av dessa två senare offer förklarar
Ekman på följande sätt.
»Genom att prästerna nu lade sina händer på den vädur, som skulle
offras till brännoffer, ville de utan tvivel förklara, att de själva ville i denna
vädur offra sig till ett brännoffer åt Herren. Vädurens offrande framställe
således i själva verket deras offrande av sig själva åt Herren. Dessa offer
hade visserligen icke någon ställföreträdande betydelse, så att prästerna
skulle slippa att offra sig, eftersom offerdjuret blivit offrat i deras ställe.
Nej, tvärtom gåvo prästerna, såsom vi förstå saken, därmed tillkänna, att
de . själva i offerdjuret offrade sig, så att t. ex. vädurens uppbrännande
på brännoffersaltaret betecknade, att prästerna ville själva offra sig i
full hängivenhet åt Herren, d. v. s. själva, bli sannskyldiga brännoffer åt
Herren. Därför är det enligt vår övertygelse av stor vikt, då man vill
lära känna offrens betydelse, att alltid ihågkomma, att den person, som
lägger sina händer på offerdjurets huvud, vill i djurets offrande avbilda
sin egen offring.»
»Vilken betydelse låg väl då i brännoffret? frågar man. Svar:
Brännoffret betecknade den offrandes fulla och hela överlåtande ät Herren; att
han icke ville dela sig mellan Gud och världen utan helt lämna sig
i Herrens tjänst. Därför skulle offerdjuret helt och hållet uppbrännas
på altaret, och när så skedde, var det en söt lukt för Herren. Men att detta
offer var en söt lukt för Herren, det berodde icke på offerdjuret i och för
sig självt utan därpå, att, såsom vi ovan sagt, detta offer betecknade, att
den offrande genom att lägga sina händer på offerdjurets huvud gav
tillkänna, att han av hela sitt hjärta ville hängiva sig åt Herren.»
»Men även till Kristi insättande att vara överstepräst hörde, att han
lät offra sig åt sin himmelske Fader såsom ett sannskyldigt
brännoffer, d. v. s. att han helt och hållet lämnade sig åt sin Fader för att
fullgöra hans vilja. Om ett sådant Kristi offrande läsa vi i Ef. 5 kap., varest
det heter: ’Så varen nu Guds efterföljare, såsom älskade barn, och vandren
i kärlek, liksom ock Kristus älskade oss och utgav sig själv för oss såsom
gåva och offer, Gud till en välluktande doft’ (vv. 1, 2). Härom talas ock
i Ebr. 9: 14, varest det heter, att Kristus genom den evige Anden offrat
sig själv oförvitlig åt Gud. Och vidare läsa vi följande i kap. 10:9:
’Offer och gåva och brännoffer och syndoffer, såsom de där efter lagen
frambäras, åstundade du icke, ej heller hade du behag därtill; så har han
nu sagt: ’8e jag kommer för att göra, 0 Gud, din vilja’. På alla dessa
ställen talas om Kristi fulla överlåtenhet åt sin himmelske Fader. Han
betygade ock själv en gång, sägande: ’Min mat är det, att jag gör hans
vilja, som har sänt mig, och fullkomnar hans verk’ (Joh. 4: 34). Och
åter: ’Jag söker icke min vilja utan Fadrens vilja, som har sänt mig’
(5: 30). Och åer: ’Jag har kommit ned från himmelen, icke på det jag
skall göra min vilja utan hans vilja, som har sänt mig’» (6:38).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
