Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. E. J. Ekman såsom teolog. Av Joh. Lindholm - Om försoningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
henne nedlade en mängd gåvor till hennes fullkomnande och uppbyggande.
Och sedan han återgått till sin himmelske Fader och intagit sin plats
på majestätets högra sida, så är han den store översteprästen över Guds
hus, som kan fullkomligt frälsa dem som genom honom komma till Gud.
Han är den mäktige hjälparen, till vilken vi få gå med alla våra behov. På
honom kunna vi tryggt lita i liv och i död. Om honom säger Ebreerbrevets
författare: ’Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som uppfarit genom
himlarna, Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla fast vid bekännelsen. Ty
vi hava icke en överstepräst, som ej kan hava medlidande med våra
svagheter, utan en sådan, som blivit på liknande sätt frestad i allting, dock
utan synd. Låtom oss därför med frimodighet framgå till nådens tron, pä
det vi må. få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätta stunden’
(Ebr. 4: 14—16).»
15. Men Mose lag föreskrev offer icke endast för
översteprästens och hans söners invigning utan ock vid särskilda tillfällen
för var och en bland Israels folk och för Israels hela menighet
(Läs härom 3 Mos. 1—7 kap.!) Sådana offer voro brännoffret,
spisoffret, syndoffret, skuldoffret och tackoffret. Ekman kallar
dessa: folkets offer.
»Dessa skilja sig», säger Ekman, »från invigningsoffren därutinnan.
att då uti dessa prästerna avbildade sitt förhållande till Herren, så. giver
då däremot Israels folk i sina offer ett uttryck åt sitt hjärteförhållande
till honom. Uti invigningsoffren föreställdes prästerna offra sig själva åt
Herren såsom ett villkor för deras insättande i prästämbetet, vadan också
dessa offer, såsom vi förut visat, äro förebilder till Kristi offer, varigenom
han fullkomliggjordes att vara vår rätte och store överstepräst. I de offer
däremot, som vi nu närmast gå att framställa, är det Israels folk, som
giver ett uttryck vare sig åt sin hängivenhet till Herren eller åt sin
tacksamhet mot honom eller åt sitt synd- oeh skuldmedvetande o. s. v. Dessa
offer äro således icke en förebild till Kristi offer utan till de kristnas
olika ställning i förhållande till Gud. Det är folket, som offrar sig i dessa
offer. Detta betecknades ock därför i de flesta fall därmed, att icke
prästen utan den av Israels barn, som ville frambära ett offer, lade sina
händer pä offerdjurets huvud för att därmed beteckna, att han i djurets
offrande framställde sitt eget offer. Väl förekommer det t. ex. vid
syndoffren, att även en präst frambär ett dylikt offer för sin egen del och därför
även lägger sina händer på dess huvud, men då gör han detta icke därför
att han är präst, utan emedan han i likhet med andra medlemmar av
Israels folk har försyndat sig i något hänseende, vadan han måste offra
för egna synder. (Ebr. 7: 27).»
»Brännoffrets betydelse var israelitens hela oeh fulla överlåtelse åt
Jehova. Detta betecknades därmed, att offerdjuret helt och hållet
uppbrändes på altaret. Ett sådant helt överlämnande åt Herren var ock en
välbehaglig lukt för honom. Detta allt är nu en skön och härlig förebild
till huru de troende inom det nya förbundet helt och hållet skola offra
sig på Herrens altare. Alldeles såsom brännoffret förtärdes på altaret
inför Herren, så skola oek vi, som tro på honom, helt och hållet förtäras i
hans tjänst. Vi skola släppa till oss åt Herren med kropp och själ och
med alla våra förmögenheter; och detta är en kostelig och välluktande
doft för Herren. Men skulle folkets offer i gamla testamentet vara
behag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
