Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krafvet på våningskaraktär innebär för arbetarfamiljelägepheten först och främst, att
rumsantalet skall vara tillräckligt stort för att kunna bereda plats åt en familj af normal storlek,
åtminstone i den mån, att den naturliga anständighetens enklaste anspråk icke blifva åsidosatta, så
att t. ex. icke vuxna bröder och systrar måste använda samma sofrum eller vuxna söner eller
döttrar sofva i samma rum som föräldrarne — för att ej tala om verkliga
samboendeförhållan-den, då oskylda vuxna personer af olika kön använda samma sofrum. Det innebär vidare, att
åtminstone någon differentiering eller uppdelning af hushålls- och familjelifvets olika funktioner
skall få göra sig gällande äfven i rummens anordning, så att i hvarje fall särskildt kök skall finnas,
med åtminstone endast subsidiär användning som sofrum. Det innebär slutligen, att lägenheten icke
blott i sin inre utan äfven i sin yttre anordning skall ge en åskådlig gestalt åt hemmet. Begreppet
hem — som ju ännu i denna dag som »yttre» synonym för familjen utgör det västerländska
samhällets grundbegrepp — innesluter i sig en fordran på en viss afslutenhel mot yttervärlden.
Rummen, som bilda dess yttre ram, skola vara inbördes sammanhängande och på samma gång mot andra
rum effektivt afstängda, genom en isolerande vägg, genom egen tambur eller uppgång o. s. v., och
bostaden skall vara försedd med alla de bekvämligheter som normalt höra till en familjevåning,
såsom vattenledning i köket (i stad), eget afträde, skrubbutrymmen, tillgång till källare, tvättstuga,
torkvind och vedbod, allt för undvikande af de hygieniskt, moraliskt och socialt skadliga
friktionerna mellan olika hushåll. Naturligen kunna dessa fordringar inskränkas, i den mån
familjehushållet är undernormalt, undertaligt; tyvärr måste de ofta inskränkas högst betydligt, då de minst
borde det, då familjerna äro barnrika.
Ett familjehushåll består af minst 2 personer, man och hustru, eller fader eller moder
med ett barn, eller möjligen två syskon. För en så liten familj kunde man kanske i yttersta
nödfall anse en enrumslägenhet som tillräcklig — såvida den naturliga anständigheten det
tillåter. För ett familjehushåll bestående af man, hustru och 1 barn borde i hvarje fall en
»våning» om 1 rum och kök vara minimifordran, för ett fullt utbildadt — man, hustru och
barn af båda könen — våning om 2 rum och kök. Inhyrande borde vidare vara fullständigt
uteslutet i alla de fall, då samboende i någon form däraf kan uppkomma eller öfver hufvud
svårare rubbningar af familjelifvet föranledas.
1 hvilken mån dessa minimifordringar kunna anses tillfredsställda i Uppsala, skall så
småningom utvecklas. Redan den svaga förekomsten af trerums- och jämförelsevis starka af
enrumslägenheter låter oss ana, att synnerligen många bostäder icke ens tillfredsställa så pass moderata
anspråk, som här uppställts.
Öfverhufvud taget kan man säga, att den skarpa kontrasten mellan lägenhet och våning
är någonting i hög grad karaktäristiskt för arbetarbostadsförhållandena — säkerligen icke blott i
Uppsala utan i allmänhet i de svenska städerna, kanske t. o. m. äfven i kontinentens i motsats
till de engelska.1 Detta missförhållande sammanhänger dels med att bostadsproduktionen endast
i jämförelsevis ringa utsträckning arbetar direkt för arbetarnes behof, dels med arbetarnes »behofs-
’ Nämligen för så vidt enfamiljshusen verkligen bebos endast af en familj. I motsatt fall blir
sammanblandningen mellan bushållen synnerligen svårartad. ( Jfr Bremenundersökn. sidd. 62 och 68 och oP an sid. 43, noten).
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
