Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det var Kristusbarnet, som svarat henne. Hon reste
sig upp och ropade i vredesmod: "tig, du pojke, och låt
din mor tala!"
Det var en rätt rolig historia, sade jag.
Ja, sade klockaren, det är den visst. Men somliga
menniskor himla sig, då de höra den. De äro så heliga;
de afsky ett skämt, hvari ordet Kristus förekommer.
Så heliga äro de just icke, tänkte jag för mig sjelf,
de äro fastmera "svaga i tron". Denna min tanke vill jag
försöka – om icke just att bevisa – åtminstone att
belysa. Föreställom oss två personer, som hafva hvar sitt
krucifix. Båda krucifixerna äro gjutna i samma form, men
det ena af bergfmt silfver, det andra af vax. Det förra
kan således lindrigt glödgas, utan att taga skada; men
det senare måste noga aktas för elden, ty annars smälter
det och förstöres. Ungefär så förhåller det sig med
personer af stark tro och af svag. De förra kunna, utan att
deras öfvertygelse dervid lider, fördraga ett skämt med
heliga föremål; de senare deremot icke, och derföre aja
de sig, när löjets gnistor spraka. – Om rent af otrogna
eller indifferenta personer är här icke fråga; ty sådana "himla"
sig icke. – Märkligt synes mig vara, att under medeltiden,
då kristendomens dogmer hade långt fastare och djupare
rötter i mensklighetens hjertan, än nu, hörde religiösa
farser, snart sagdt, till ordningen för dagen.
En rätt rolig historia! sade jag ännu en gång. Men
jag vill påminna mig, att jag hört eller läst den förr.
Alltför möjligt, sade klockaren, litet stött, men här
har händelsen passerat. Och dervid lade han på ordet
"här" samma tonvigt, som finnen lade på ordet "mitt",
då han talade om Stockholm[1].
Bevars! sade jag, det betviflas icke. Kanhända finnes
här i kyrkan något mera till att se och undra på?
Nej, svarade klockaren, ingenting alls.
Då får jag tacka och taga farväl, sade jag. Och jag
tog mitt farväl med bugningar och tolfskillingar, två af
hvardera slaget. Derpå sattes benen i gång på nytt och
min kosa styrdes till Malforss. Vägen gick förbi Brunneby
vackra herrgård och park, der jag stannade ett par ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
