Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Orfei vänner", ännu församlade in pleno och sysselsatta
med Bacchi dyrkan och Apollos.
Med tunga steg vandrade jag uppför backen vid
Malforss – tunga, ty dels var backen brant, dels var jag
sjelf efter det myckna gåendet, ätandet, drickandet och
pratandet trött vorden – eller slapp, "som bågens sträng
vid slutet af en krigisk dag". Om några ögonblick rann
en orm öfver vägen framför mig. Jag visste väl, att
sådant har, enligt allmogens tro, något att betyda; men
hvad mindes jag icke. Bäst jag gick och grubblade derpå,
väcktes jag ur mina grubblerier af ett plötsligt rop bakom
mig: "hör I! hör I!"
Jag vände mig om och såg en flicka, torftigt klädd
och omkring tolf år gammal. Hon betraktade mig
uppmärksamt ett par ögonblick och sade sedan:
"Hör I – svärfar! – har I sett någon sill."
"Nej, men en orm," svarade jag.
"Har I sett någon sill," återtog flickan, "så var det
min. Jag lade den för en stund sedan der nere i backen
på en sten bredvid vägen, och nu är den borta."
"Flicka! jag har sannerligen ej sett din sill," svarade
jag vresigt. Derpå fortsatte jag min väg och mumlade
mellan tänderna: hon kallar mig svärfar! Ordet låter
gement, emedan det häntyder på en långt framskriden
ålder. I nära två års tid har jag ej vågat proponera
brorskål med någon yngre man, af fruktan att han skulle vilja
säga farbror; och nu måste jag smälta det vida svårare
ordet: svärfar!
Så mumlade jag till att börja med, men strax
derefter så här: kanske är det ändå klokast, att jag ej längre
spjernar emot udden, utan finner mig vid att vara gubbe.
Kanske ar det till och med tid, att jag gör mitt testamente.
Sedan mumlade jag ej mera, utan tänkte helt tyst,
med ett smålöje på läpparna: jag arme man, göra mitt
testamente! Hvad har jag väl att testamentera bort? Hade
jag i lifstiden skaffat mig en million, se det vore en annan
sak. Då kunde jag göra ett testamente och det sådant,
att föreställningen om de roligheter, som det skulle
föranleda efter min död, blefve mig till tröst och hugsvalelse
på dödsbädden. Testamentet komme nämligen att lyda så
här: § 1. Min egendom gifver jag de arfvingar, som sörja
mig uppriktigt. § 2. Såsom sådana anser jag endast dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
