Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från riksdagen 1847-48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledamötemas önskningar ofta stridiga; men framemot klockan tu
börjar önskandet gälla magens välfärd, och då uppstiger
nr allas bröst blott en enda gemensam önskan: Herre Gud,
den som snart finge gå och äta middag!
Omsider faller klubban och sessionen är slutad.
Nu uppstår frågan: på hvilken källare skall jag taga
mitt mål? På Hoppet? nej; att lefva på hoppet låter
alltför magert. På Iduna? hvarför icke; hon bjuder ju på
föryngringens äpplen, dock tror jag knappast, att jag ännu
är så lastgammal, att jag behöfver dem. På Stjernan, på
Freden, på Riga?... Medan jag så står och öfverlägger,
strömmar hopen åstad till Norges Vapen på Stora Nygatan,
och mitt öde blir, liksom allas, hvilka ej kunna decidera
sig, att jag får följa med strömmen.
I sällskap med flera andra slår jag mig ned vid ett
bord, jag får en matsedel, jag läser den och tårarna komma
mig i ögonen.
Detta låter underligt, enär man vid läsning af
matsedlar snarare brukar vattnas i munnen än i ögonen.
Imellertid är det sant och kommer sig deraf, att jag bland
annat läser de orden: ärter och fläsk. Ovilkorligt påminna
mig dessa ord om min älskade fosterbygd Östergötland,
och jag blir rörd, rörd ända till tårar. O Östergötland!
O ärter och fläsk! Hvem mäktar skilja eder åt i mitt
hjerta?
Med en af gråten dämpad röst säger jag till kyparen:
"jag vill äta ärter och fläsk; det blir ett slags
nattvardsgång, ja det blir det..."
När jag fått äta i två minuter har jag lugnat mig och
ar åter kry, så att jag kan blanda mig i samtalet, hvilket
hvälfver sig omkring infallen och ordlekar, vuxna på
riksdagens sandiga, magra mark, och som nog bära tycke af
jordmånen.
"Herrarna," yttrar någon, "hafva väl hört, hvad en
ledamot af presteståndet sagt om de bägge
statsministrarna ?"
"Nej, låt oss höra," svarar en annan.
"Jo," återtog den förre, "han har sagt: ’det tyckes,
som borde reformen kunna gå med Posse och Ihre;[1] men
den går likväl icke’."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
