Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1826—1856 - »Ett nådens mästerstycke»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
lif och belyste de bjärtaste syndafläckarna ända från
min barndom till det närvarande ögonblicket. Så tyckte
jag mig skåda honom i hans martergestalt, seende på
mig och mildt frågande: »Ock du menar dig icke
behöfva mig ?* Jag blygdes djupt och nödgades erkänna,
att jag behöfde honom. Detta var den första gryningen
i min själs mörker. Under de närmast föregående
veckorna hade jag af min inre oro drifvits att läsa i bibeln,
dock hemligt och med stor farhåga att blifva sedd. Jag
läste dock ännu med förnuftets ögon utan bön om Guds
Ande, sättande mitt eget omdöme högre än Guds ord.
Jag tog äfven min tillflykt till en teologisk skrift för att
få ljus och satte också den öfver Guds ord. Men äfven
nu mötte du mig, min Gud, och belyste ett där anfördt
bibelord: » Vi hafva ett fast profetiskt ord, och I gören
väl, att I akten därpå likasom pà ett ljus, som skiner
uti ett mörkt rum, till dess det dagas och
morgonstjärnan uppgår i edra hjärtan.» Det ljus, som lyste emot
mig i detta språk, drog mig oemotståndligt in i
bibelordet. Det blef, som ofvan nämnts, en gruflig kamp,
ty jag ville ej såsom Guds ord antaga något, som jag
ej kunde begripa. Slutligen förmådde jag icke längre
spjärna emot. Fjällen föllo från mina ögon. Jag
skådade Gud på hvarje blad i hans heliga bok. Från den
stunden har jag ej dristat att sätta mitt förnuft öfver
Guds ord. Gud och hans uppenbarade ord hafva intagit
läraresätet och jag med mitt förnuft lärjungeplatsen.
Detta var vändpunkten i mitt lif.
Världen lämnade jag utan afsaknad. Vid en del
läsning hade jag längesedan känt vämjelse.
Otros-skrifterna förkastades fullkomligt. Mitt valspråk blef:
■»Ett vet jag, att jag var blind, och nu ser jag*. Den
så länge försmådda bibeln kunde jag nu läsa med det
lifligaste intresse. Någon försmädelse från mina vänner
uteblef visserligen ej. Men allting var nytt vordet, och
mitt lif hade fått ett mål. Herren förde mig ock
tillsammans med några af sina barn, och de mottogo mig
som en syster.
Min själ hade nu visserligen emottagit Kristus
men endast mig gjord till visdom. Det var allt, hvad
jag i min dåvarande belägenhet kunde emottaga. O, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
