Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1875—1877 - Kallelsen till Hvita bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
hans namn vare ära och pris! Nog tror jag, att han
för Hemmet kunde finna några mycket dugligare, än du
och jag äro, men om det behagar honom att sätta dit
oss, så äro vi de rätta, ty han vet, hvad för ett verk
vi äro. Just den kärlek, han gifvit oss för detta arbete,
som ju icke är lockande för kött och blod, anser jag
vara vår förnämsta kallelse. Därtill kommer sedan
vännernas.
Herren allena vet, hvad som kommer att åligga både
föreståndarinna och husmoder — jag tänker det blir väl
våra titlar — —
Han ger oss nog så mycket att göra, som vi hinna
med. Han kan stärka en svag kroppshydda och slå
ned en stark, så hufvudsaken är just att bero af honom.
Där ett sinne finns, som vill tjäna och lära, där har
han gifvit det, och där skall han bruka det, så att han
får sin ära och vi mista vår. Ja, där är nog knuten,
älskade Maria. O, hvilket arbete den käre Herren får
ha med mig att göra mig litenl Jag förstår icke,
att han vunnit mer med mig under dessa 22 år, än att
jag inser, att jag behöfver bli det. Han ställer ock så
underligt med den saken, att där man ser sin
oduglighet, där håller han under, så att det går lätt; men där
man icke grufvar sig, kan det gå tungt nog. När jag
t. ex. skulle läsa med min nuvarande elev (fyller i
sommar 9 år), grufvade jag mig ej mycket. Jag har ju
läst med 60 barn på en gång och haft den sysslan
att vara lärarinna i öfver 30 år. Men hvad gör Herren?
Jo, han behagar visa mig min oduglighet mer, tror jag,
än någonsin förut just i de allra enklaste ting. Så skola
vi ut med näten hela natten och få intet för att pröfva
våra krafter och för att kunna ge Herren ära, då han
af nåd en annan gång gifver oss något i dem.
I brefväxlingen mellan Elsa Borg och Maria Sasse
hafva vi funnit en älsklig liten anteckning, som talar
sitt eget vältaliga språk och därför införes icke blott
ordagrant utan äfven med den uppställning, som
originalet har.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
