Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄNSÖFVKUSrKTKli. SKARABORGS I.AN. 395
I Emigrationsutredningens Bilaga XVII äro offentliggjorda uttalanden i
ämnet af länets Hushållningssällskap samt af pastorsämbetet i Habo.1
Länets Hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför bland annat
följande. »Hemmansklyfning och ägostyckning, i synnerhet af större egendomar,
har under det förflutna århundradet i ganska stor utsträckning haft sin jämna
gång, hvarigenom ett ökadt antal större och mindre bondgårdar, innehafda utaf
själfägande, uti goda ekonomiska omständigheter sittande hemmansägare
uppstått, och har dylik ägostyckning sålunda snarare motverkat än uppmuntrat
emigrationen. Dylika bondgårdar äro i allmänhet välbyggda och välskötta
samt skiftas sällan, utan öfvertagits vanligen, understundom medan föräldrarna
äro i lifvet, enligt gammal häfd mot en af föräldrarna bestämd summa, utaf
det af barnen, som härför äger de bästa förutsättningarna, hvarefter de andra
barnen ej läugre hafva någon vidare gemenskap med det gamla föräldrahemmet,
utan dels såsom jordbrukare på andra trakter dels på andra fürvärfsområdeu
söka sin utkomst. Med ett ord sagdt, en storbondes gård, representerande en
areal af 40 à 80 tunnland, styckas sällan eller aldrig. På grund af
ofvanstående torde antalet hemmansägare, som icke äga tillräckligt stora hemman
för att enbart af de egna gårdsbruken hafva sin utkomst-, ej vara vidare stort
inom länet.
Den ekonomiska ställningen hos sådana hemmansägare, som icke äga
tillräckligt stora hemman för att enbart af de ogna gårdsbruken halva sin
utkomst, har under do senaste årtiondena i väsentlig grad förbättrats, på grund
af de under denna tid ständigt stigande arbetsprisen samt lättheten att
erhålla biförtjänster, samt kan i allmänhet anses vara relatift god. 1 den
bästa ekonomiska ställning befinna sig ägarne till sådana medelstora hemman,
hvilka kunna skötas af familjemedlemmarna själfva utan biträde af lejd
arbetskraft, men hvilkas skötsel samtidigt gifver så mycken sysselsättning, att
på grund häraf tillfälle till biförtjänster ej kan beredas.
Kör omkring fyrtio år sedan fanns tillgång på dylika biförtjänster pa
alla större gårdar, särskildt vid utförande af nyodlingar, dikning, skörd och
tröskning m. m., hvarjämte vintertiden i skogsbygden timmerdrifning och
skogskörslor stodo till buds. De lätta kommunikationerna och goda
konjunkturerna inom bruks-, kalk- och pappersindustrien hafva utöfvat ett afgjordt
menligt inflytande på jordbruket. De gamla ofvannämnda biförtjänsterna finnas
delvis kvar, och arbetspriserna för dylikt arbete ha samtidigt stigit, men
biförtjänsterna, sökas numera i första hand på annat område. De, som äro
bosatta i närheten af industricentra samt där kalkbränning utföres, söka sig
i allmänhet arbete därstädes för den tid, som ej åtgår till hemmanets skötsel.
I andra hand söker dylik hemmansägare arbete vid för handen varande
byggnadsföretag, hvilka arbeten under de senaste tio ären aflönats särdeles väl, och
först, i sista hand söker ban nu tillfälle till biförtjänst såsom jordbruksarbetare
pa större egendomar. Att utvandringen från skogsbygderna är stor torde
delvis bero därpå, att. aftagande skogstillgång vållat en minskning i
arbetsförtjänsten, delvis därpå att de stora lönerna vid industriella verk och inrättningar
frestat till antingen invandring till städerna eller emigration.»
Beträffande torpfrågan hänvisas till den allmänna framställningen här nedan.
Dackstugusittarne hafva nu i allmänhet nästan försvunnit. Deras baru hafva i
allmänhet sökt sig bättre arbetsförtjänst vid industrien eller emigrerat, och da
de gamla dött, hafva husen vanligen bortförts och jorden lagts till hemmanet,
detta så mycket mer, som såväl kommunerna som enskilda hindrat nya åbor
ätt flytta in i de gamla inuehafvarues ställe, af fruktan att dessa på ett eller
annat sätt kunde komma att falla fattigvården till last.
1 Jfr sid. 224 här ofvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
