Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nerar också den nu så lofvande utvecklingen af våra lappmarker, ocli dageu
för en svensk järnförädling i stor skala blir — atlägsnare än förut.1
Men om sålunda Grängesberg—Oxelösunds bolag har rätt att få i fred
utveckla sin malmfängst inom rimliga gränser och med fasthållande af
framtidsmålet, — så har å andra sidan Sveriges folk rätt att fordra af
bolaget, att det ordnar sin af sättning på för landet själft möjligast inbringande
sätt. Det skulle ej vara ett svenskt företag, om man ej haft anledning
misstänka brister bärutinnan. Sådana brister hafva legat i öppen dag och allmänt
erkänts beträffande de tidigare lappmarksbolagen. De skulle ej varit svenskar,
dessa bolags ledande män, om de ej likaväl som våra sågverksägare, vräkt
sin vara ut på maTkuaden, vräkt och slumpat och lämnat åt främmande
affärsmän att skörda den större delen af vinsten. Detta är verklig misshushållning
med Sveriges naturtillgångar. Och med hänsyn till att all svensk erfarenhet
i dylika fall går i en så sorglig riktning, ha vi rätt att till det i viss män
privilegierade Grängesbergsbolaget ställa den frågan: har i detta fall bolaget
undvikit sina föregångares missgrepp? Är afsättningen af våra malmer
ordnad så, att verkligen nettovinsten blir så stor som möjligt och i så hög
grad som möjligt stannar på bolagets egna eller svenska händer’?
Handeln.
Mångfaldiga gånger ha vi varit i tillfälle att erinra om våra ogynnsamma
handelsförhållanden, särskildt i fråga 0111 varubytet med utlandet. Det är
icke så, att vår utrikes handel är ringa; detta är visst icke fallet. Och dess
förstoring fortgår också ganska normalt. Olyckan är blott att den lämnar
så liten vinst. Men detta är väl ock den största olägenhet, som kan vidlåda
en handelsaffär.
Svagheten ligger, som bekant, däruti, att vi öfverallt göra oss beroende
af främmande mellanhänder, som tillägna sig en stor del af den vinst, som
egentligen borde komma vårt eget land till godo. Vi köpa våra förnödenheter
icke på ursprungsorten utan genom mellanhänder, och få dä naturligtvis betala
dein dyrare än vi behöfdo. Och vi sälja våra varor icke så nära intill
konsumenterna som möjligt, utan ånyo till främmande mellanhänders mellanhänder,
— och därtill utan sammanhållning inbördes, i otyglad inbördes konkurrens.
Så betala vi för dyrt hvad vi behöfva köpa och sälja för billigt hvad vi ha
att sälja. Detta är naturligtvis helt enkelt nationalmisshushållning. Om det
är en hushållning, så är det en hushållning som kostar oss flera tiotal
millioner kronor ärligen.
Det är sant, att vårt lands läge är i många hänseenden ogynnsamt för
handeln. Bland (le många: må vi bär i första hand få erinra om våra
is-stängda kuster. Det är bittert att, fyra mil från våra ishöljda fjäll, Narviks
isfria hamn skall ligga på främmande mark. Hvad detta innebär, därom
får man en föreställning, när man ser huru i våra dagar Sundsvall stagnerar
medan Trondhjem skjuter i växten, — huru Luleå går tillbaka medan Narvik
blomstrar upp med amerikansk hastighet.
Vi läsa i vår historia, huru allt Iiysslands utvidgningsbegär förklaras
och till och med ursäktas af att det är ett rvskt lifsintresse att nå fram
till isfria haf. Sannerligen, vore ej vi nutida svenskar så beskedliga, nog
skulle vi också kunna tala om ett svenskt lifsintresse att nå fram till den
isfria Atlanten.
1 Se anmärkningen å föregående sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
