Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kal Kalsons visbok - Messommarsön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Messommarsön.
Com ett gångandes skepp är mett lefvandes lif å kaftinen på skuta mett älskandes vif, vi har segglat tesammans i solskinn å blåsst, bå i snus å i dus å mä brist uppåt kåsst.
Akk, ja minns när den skuta åf stapellen geck unner hurrandes rop å mä drekkanes drekk, å mä flagger som veffta lökkönskningens vefft, å mä läsandes prässt uti böneras skreft.
Å så bar de iväg, de va lej ja å lusst, å nog va de imälla åv storrmar en dusst, men hvem tänker på vindarrnas sorgsamma gny, när som seggla ä hvita å reggen ä ny?
Men nu börrjar ja längta te komma i lann, tell en lokkandes rosandes, grönnskandes strann å ja styr mot en kusst gönom fräsandes sjö —
de ä rosandes, grönnskandes Messommarsö.
Hör de hveskar en kärlekens juvlia vinn uti hamn å på hed å i snåras krypinn, de ä ljust, de blir skummt, för te ljust åter bli —
de ä lifvet som leker sej lifvet förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
